Den dagliga dosen

Och så flyter en ny gemenskap upp på ytan och alla talar om den, kritiserar, fastnar i den. Det är sant att den definierar sina egna gränser. Du hittar bara dem av dina gamla vänner som finns med, vilket utesluter en stor av ditt gamla liv. Det är inte gemensakapens fel, men det är tt logiskt felslut vi lätt gör. Då, när vi jämställer gemenskapen med alla våra gamla vänner som vi nu ska kunna hitta. På så sätt blir gemenskapen lika segregerande som integrerande. Samtidigt skall det sägas att när jag letat efter gamla vänner på facebook så har jag för första gången på länge börjat tänka på länge sedan svunna omgivningar, människor som flutit vidare. Jag börjar sakna dem, er. Mitt minne sviker, vad var det nu igen en del av er hette? Och varför har några av er så vanliga namn att att detinte går att urskilja er i mändgen på facebook? Frågor frågor.

kommer och jag smyger med. kan inte låta bli. tiden bara går, men jag blir inte tröttare. bara hungrig. och så suger nätet med. den där sidan, och en youtube-video, måste ses, och så lite itunes, köpa musik, och så lite...det är lurigt. och just på natten så skönt att vandra på nätet. de hör på nåt sätt ihop. och jo visst har jag skrivit om det förut. Det är avkoppling. synd bara att jag är så trött dan efter... Ojoj. Detta från september 2007. Nu, tretton år senare läser jag. Och känner igen mig. det är i stort sett samma sak. Vissa saker förändras kanske långsamt. -J

Vad knäppt. Idag fick jag e-post - från mig själv. Det var inte spam, jag hade skickat ett meddelande från 43 things med datum satt i framtiden, närmare bestämt tydligen idag. Meddelandet var - jag har bestämt mig för att blogga, hur går det? Fyller jag den dagliga dosen? Nej, det gör jag sannerligen inte. Jag trodde i början att jag kommit på ett sätt att få ut mer av mina tankar, men första försöket torkade in efter den första större pausen. Så påminnelsemeddelandet kom helt på sin plats. Som om jag känt på mig för sex månader sedan att en liten spark kommer att behövas. Och så fick jag en. Häftigt. Och lite schizo.

Så mycket närvaro. Det finns ingen tid över för den virtuella personen. Nätet, liksom allt annat, kräver tid. Och just detta är en bristvara. Att skriva här, att lägga in foton, att ladda upp videon på youtube, allt är roligt och känns meningsfullt. Som en resa in i tanken. En delvis offentlig, även om jag inte tror att läsarna egentligen finns. Inte i det här mediet. Om jag skulle vara en tonårstjej och skriva om mina innersta tankar skulle de latenta sociopaterna förstås lurka i hörnen. Men så är det nu inte. Vi saknar knappast varann… Dagarna fylls av nya saker hela tiden. Fotboll, jobbet, familjen, åtaganden, föreningsverksamhet. Möten, matcher, evenemang. Det har blivit så intensivt att jag sitter på bussen och skriver detta. För att hinna. Och för att inspirationen plötsligt kom på. Det är ett riktigt lyxproblem, för det mesta är ju roligt. Det är en känsla av att ta ut svängarna, leva fullt ut. Det är intensivt, krävande, och det känns bra. Trött är man sen på kvällen…

Vad handlar det hela egentligen om? Vad går det ut på? Jag undrar. Kanske är det ögonblicken av närvaro, eller känslan att inte vara ensam. Ensamhet skrämmer. Långtidsensamheten. Att bli övergiven. Att bli lämnad kvar. Det är också en fysisk känsla som gör livet värt att leva. En tanke i en kropp. Båda tillsammans. Emellanåt. Något av njutning. Och så en känsla av att bli sedd. Att finnas inför andra. Bli accepterad. Förstås gärna populär och omtyckt, en det är en fortsättning på samma sak. För mig är det också att kunna se sig själv i spegeln. Och inte ta sig själv på så himla stort allvar.. Johanni

det finns målsättning och det finns resultat. frågan är om poängen ligger i att sträva högt med sina målsättningar och sen nöja sig med resultatet. Om det är receptet på ett lyckligare liv. Eller om det krävs av en att alltid sikta högre, för att bli bättre, eller för att känna sig mer tillfreds. Vad är det som skiljer nästan hela vägen med pure genius? Att gå den där lilla extra biten? Att offra allt för målet? Eller är det en kliché utan innehåll, lik den som säger att en konstnär måste lida. I sportsammanhang verkar det inte finnas några gränser. Men sport är ju inte livet. Hur är det i arbetet? Och hur är det i livsvalen? Ska man vara nöjd, nöja sig, eller alltid sträva efter mer? -Johanni Larjanko

Tankar, längtan, grönt, trött. Natt, fåglarna ännu vakna. Sommardofter. Ensam bil på tomma gatan nedanför. Ögonlocken faller ner. kroppen börjar sova. -J

Jag känner mig ensam. Det har jag alltid gjort. Mest ensam känner jag mig i folksamlingar. men pckså på vanligt sätt, alltså ensam utan andra i närheten. Jag är inte tillräckligt social eller utåtriktad för att lyckas skaffa mig nya vänner. Det hela är en rätt inrutad historia, och den är trygg. Jobb, familj, "hobbies". Så jovisst, det är klart är nätet attraherar, det är lätt att flyta in dit, tid går, det blir lätt en känsla av gemenskap. och säkert är det därför jag dras till olika ocmmunities. Men eftersom den inte kan ersätta den verkliga världen för mig (jag är inte tillräckligt nördig) så tappar jag intresset och gör åt annat efter en tid. Och sen ut på nätet igen. Så vad är det jag vill ha? Får jag inte ut tillräckligt av livet? ÄR jag ännu en gnällspik med klagovisa på nätet istället för en kväll framför TV:n som idé om nåt kul? Hm. Det tål att tänka på.

Resa, bilder, ögonblick. Så fort, så flytande. Tar länge att bearbeta efteråt. Och kanske att försöka förstå. Dert är lätt att stereotypa fram en uppfattning om ett land efter en resa. Man ser det man villse, och hittar bekräftelse på sin egen fördom vart man ser. Kanske är det oundvikligt. Att se, och försöka begripa, utan att förklara eller göra en story av det, är mer intressant (men gör mindre berättelse). Det måste upplevas på plats, ändå måste det vara möjligt att beskriva det i ord på ett sånt sätt att det blir meningsfullt. Jag vet inte ännu var jag skia börja. Jag behöver övning. Johanni

imorgon gäller det. Nej, jag talar inte om Hanna/Lordi och gänget, bloggvärlden är redan till bredden proppad med pseudoskvaller. Inte heller är det finland-ryssland i hockey, även om det lär bli en rysare (som jag hoppas finland vinner). Nej, det är så klart vår egen PPJ-rieha, som fyller morgondagen. Jag hoppas vi har allt på plats nu, det har varit förvånansvärt mycket slit. Vädret ser ut att kunna bli bra, vilket vore jätteskönt. Jag har känt att jag måsta slita orättvist mycket, de övriga föräldrarna i laget har varit frånvarande. Det är skitirriterande. Jag jobbar gärna gratis för en gemensam sak, men då ska den också vara gemensam! Det är fåningt att klaga, men jag behövde få lätta lite på trycket. Så att jag orkar med morgondagen. -Johanni

men sen kan den där tomhetskänslan dyka på en, helt plötsligt. då känner jag mig som ett tomt skal, jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv. Det är en märklig form för minidepression. Den vara inte länge, men det suger musten ur mig. och i en tillvaro där allt ska gå på minuten för att fungera har således även deppet fått lite mindre plats, men känns likafullt. tala om att vara lite alltför rationell. Kanske är det kontrollbehov, som jag brukade paradera med, den gamla käpphästen? Eller är det bara ont om tid, eller kanske åldern? Varför ska allt gå så fort? Att lyckas andas är en prestation, och den är fylld av njutning. Mitt i det hela. Kanske tomhetskänslan är en broms som gör andningen lättare. en nödventil? -Johanni

Resan som bussan tar mellan Åbo och Helsingfors är mycket vacker. När motorvägen står klar antar jag att det vackra ersätts av det snabba. Idag tar även expressbussen en kringelkrokväg genom levande kuperat jordbrukslandskap. Det känns som att gå på bio att fara igenom det. Av nån anledning blir jag alltid trött på bussar, så jag slumrar oftast till. Mitt emellan-tillståndet gör säkert sitt till för att göra saker vackra. Det är konstigt att allt detta finns så nära, men ändå inte syns. Där går man med böjd nacke och ser längs gatan, inne i sina vanor. Och alldeles breve händer något annat. Egentligen mer av samma sak, men att vandra Åbos gator några timmar är härligt. Johanni

Nattliga oroligheter, bråk i källaren, sinnet flyter, undan från molnen, redan fritt. Nästa stavelse, billiga rytmer, tomehetens vitt, ett eko av. Ständiga påminnelser, starta på nytt, inte så mjukt, måste stå upp, bara kontraster. Alltför enkelt. Surhet mot minspel, sinnet är lugnat, jakten på bilder. Boris med molnet, utvägen säkrad, en kedja itu. Löfte om helhet men sanningen. Splittrad. Johanni

Det är skönt att få koppla bort sig själv ibland. Att inte behöva älta samma gamla vanliga. För att det ska fungera behövs en distraktion. Det brukade vara bio, men det var rätt länge sedan. TV funkar också, men är samtidigt sövande. en stund mellan vaken och sömn sent om natten är som medicin. men egentligen går det inte riktigt att nå det tillståndet utan en helg av sysselsättningar. Gärna konkreta, och inte stressande (fotbollsturneringshelger är alltså out). Just en sådan hade jag den här helgen. Som ett bad för själen. Jag känner mig utvilad, stärkt, men inte särskilt arbetsmotiverad. Johanni

När jag väl slutar är det svårt att börja igen. Det kräver extra ork, som jag oftast inte har. Och ju längre avbrott...fast jag trodde jag hade bättrat mig. Eller ändrat mig. Naivt att tro att man förändrar sig så där bara. Jag försöker väl påverka min omgivning genom exempel, jag försöker inte längre förbättra mina medmänniskor lika direkt som en gång i tiden. Kanske är det också en rädsla, eller en form av cynism. Eller så är det realism, att inse fakta och kliva ut ur mumindalen. Det beror förstås helt på vem som tittat. Och varifrån. Den som är mitt i sitt liv ser inte lika klart. Med mindre han/hon mediterar (tänk david lättutflippad lynch). Eller far på retreat. Och dithän har jag inte kommit än. Det är ett annat slags avbrott, kanske ett nyttigare sådant. För jag undrar hur länge jag ska orka med den här takten... -Johanni

Det är lätt att gråta ver världens tillstånd. Men sen fortsätta att leva det trygga livet. Skall jag må dåligt för att jag har det bra? Ska jag lida av dåligt samvete för världens lidande? Eller ska jag skylla ifrån mig och inte känna alls? Säga att det har inte med mig att göra? Jag brukade känna skuld för det mesta här i världen, det var ingen lätt börda. Kanske bryr jag mig för lite idag. Ingenting har ju blivit bättre, snarare tvärtom. Har jag då blivit kallare och mer likgiltig? Nae, det vill jag ju inte skriva under på. Jag tycker att jag har förändrats mindre än världen runt omkring mig. Men det är väl ett väldigt egocentrerat perspektiv. Paradoxer överallt. Johanni

Jag far österut. Destination Kotka, och en föreläsning om Filmen - en döende konstart?, som jag ska hålla på Pohjola-Norden. Genast efter Borgå börjar skyltarna komma på ryska. Och de blir fler. Det är som att gradvis hamna i Ryssland, det känns märkligt. Rekkarallyt styr utbudet, så det är inte svårt att förklara, men det känns fortfarande rätt speciellt. Detta och full volym på musiken samtidigt som solen går ner bakom mig gör Finland mycket vackert. Jag känner och ser hur mycket det finns att berätta. Hur många historier som ligger här, och som väntar på att putsas av och spelas upp. Jag börjar fantisera om alla möjliga berättelser. En monolog, "Jag trodde det skulle bli bättre när barnet kom..", hjärnan surrar av tankar. Härligt. Johanni

finns runt omkring mig. Jag kan inte förstå attde är döda. Jag vet det, jag har varit på begravningen, kanske sett graven. Men jag kan ändå inte fatta det. Jag ser dem inte gå omkring, och det är inga spöken. Men i mitt minne finns de. Och de är levande. Verkligheten runt omkring mig är bara en dimension. När de finns inuti mig skapas en annan dimension. Inte parallell, inte alternativ, jag kan inte ta mig dit, de talar inte till mig. Men fram tills att jag kände människor som är döda tänkte jag att döden är något osynligt i vår tid, att den blivit bortsopad. Nu vet jag att det är mer komplicerat än så (och samtidigt enklare). De människor jag känner som har dött finns kvar i mig. De är inte bortstädade. Jag tycker inte heller de känns som tungt bagage att släpa på genom livet. De finns där, och jag känner dem. De gör döden mer påtaglig. Kanske hjälper de mig. Samtidigt blir då världen runt omkring mig plattare. Den blir mindre verklig. På nåt sätt. Den finns, den är fysisk, jag ifråga

Och tankarna borde flyta, men de har på nåt sätt fastnat i tjäran. Den fysiska världen gör sig påmind och allt annat stiger åt sidan. Det är skönt i sig, att bli påmind om livets fysiska verklighet. Jag känner mig som en tunn sträng på en båge. Jag känner mig dödstrött, som om jag lyckades ta ut max av vad jag klarar av, och nu behöver återställas. Det är skönt att sova, också det något fysiskt. Just en stund före, förväntan, jag slappnar av. Det är att glida på en lugn våg in mot stranden. Kroppen varvar ner, klockan går långsammare, hela jag andas en längtan. God natt Johanni

Wild at Heart. Stannat i minnet. Den vilda oregerliga blicken är på sätt och vis frihet. Blicken är inte politiskt korrekt, den har sina egna krav. Som det är lätt att bli slav under. Men som också lovar. Blicken gör som den vill, den låter mig se. Blicken är laddad, blyg, nyfiken, kåt, farlig, oberoende, smygande, ärlig, öppen. Kan man se in i någon genom att se dem i ögonen? Eller filterar kroppen/hjärnan in signaler som kommer emellan? Så att ögonen skyddas men samtidigt försöker övertyga den som tittar in om något. Medvetet eller omvedvetet. Så är det nog. Det är tricksiga grejer. Och jag är alldeles för blyg för att släppa blicken fri. -Johanni

Konstigt hur tv blivit förlängda ögon. Det heter ju fjernsyn på danska, och det är ett bra ord. Som om vi hade ögon långt borta. Om det vore ögon skulle vi kunna kontrollera dem, och det känns som om tv:n är ett objektivt medium, fast vi alla vet att det inte stämmer. Det är lätt att låta sig luras av sina ögon, det är helt neturligt. Undermevtetet tror jag vi missar att göra skillnad på bilderna. Efter en tid flyter verklighet, tv och fiktion ihop. Det blir svårt. En rationell tanke kan göra åtskillnad, men common, vi är inte precis rationella, eller hur? Det ologiska, det magiska, det ligger under ytan, lätt att plocka fram. Varje natt böljar världen ut i något helt annat. Rationaliteten är bara ett tunt skal som vi klamrar fast vid, förvissade om att annars vore vi förlorade. Jag gör det också. Sätter så mycket tilltro till min förmåga att tänka. Och har därför också mycket att förlora. -Johanni

Har inte sett LiarLiar, men blev intresserad efter att ha sett Kobra ikväll. Kommer ihåg "Vi skulle vara vänner för evigt" där huvudpersonerna plötsligt säger vad de egentligen tänker på. Och hur hopplöst skulle det inte vara att försöka leva så. Livet är fyllt av små vita lögner. Gör det mig till lögnare, eller till omtänksam?. Jag ser lögner överallt, i mig och runt mig. Jag tänker inte speciellt på dem, jag tar dem väl för givna. Jag trodde på total och fullständig ärlighet i allt, alltid. Det hör säkert till. Du har väl också, eller? Frågan är vad som händer sen. Förnekelse, new age, sprit, annan flykt, eller att klara av att se sig själv i spegeln trots allt. Och tänkte, jag är inte värre än de andra. Räcker det? Är det nog? Liksom drömmen att bli något, slå världen med häpnad, den där drömmen som inte blev. Hur hanterar jag den? Samma val som inför frågan om att möta mig själv. Jag skriver och suddar ut här. Censurerar? Eller processar något svårt. Kanske lite av båda.

Nu är det inte längre politier som susar förbi fönstret i Norrebro på jakt efter ungdomar. Nu är det taxibilar. Glada och fulla skall man hem efter krogen. Tidigare på dan smattrade polishelikoptern envist över byen, och piketer körde hela tiden. Sirener tjöt emellanåt, och poliser i grupp syntes bevaka vissa avfarter. Alla var spända på hur kvällen skulle utvecklas. Politiken.dk skriver om en lugn och omfattande demonstration vid Rådhusplatsen (rövhålsplatsen i bloggar). Trots förhandsvarningar verkar läget lugnt i Köpenhamn denna 8 mars 2007. Efter midnatt promenrerar jag genom de områden som borde vara oroliga, men ingen syns till. Inga upplopp, inga eldar. Det känns konstigt att vara nära det, men inte egentligen se action. Jag vill inte bli indragen, samtidigt är det lockande. Alla talar om det, folk vill berätta vad de sett, vad som hänt. Något stort är i vår närhet. Det fyndigaste är alla uppklistrade gatuskyltarna med Jagtvej som satts upp lite överallt i stan, och som faktiskt

Jag gillar att ha mycket att göra. Det ligger för mig. Det blir lätt en vana, och ofta till stress. Stress i måttliga doser är nyttig. När alla bitarna faller på plats känns livet skönt. Det blir så lite dötid, så lite väntan. Och satt i system skapar bitarna ett flyt som är direkt beroendeframkallande. Det är en drog som skärper sinnena och förbättrar hörseln. Det framkallar en myckenhet av känslor, som gör nuet till en plats där jag vill vara. Liksom allt missbruk kan det inte kontrolleras, och det finns ett pris att betala. I bästa fall kommer prislappen inte i dagern förrän då nångång, senare. Det är en sorts eskapism, men en mycket konstruktiv sådan. Jag bygger en värld omkring mig där jag går. Överallt synliga resultat på svetten och mödan. Något som blir kvar. Och jag kan känna mig nöjd. Jag behöver inte mer än så. Jag behöver allt detta. -Johanni

Jag tänkte tidigare idag på vad jag skulle skriva om. Jag kom på en lysande idé. Tyvärr har jag glömt bort vad det var. Hur jag än försöker kommer jag inte på det. Antagligen vaknar jag inatt med insikten om vad det var. Det brukar vara så. Goda idéer kommer objudna och försvinner likt middagsgäster om natten. Det hade nåt med skapande att göra. Jag drabbades av en mindre insikt. Men vilken, har jag som sagt lyckats glömma. Så du får tro mig på orden. Och känna, liksom jag, frustrationens steniga smak i munnen. Att bli lovad och inte se löftet infrias. Det är fräckt. -Johanni

Det är svårt att vara modig. På håll, framför tv:n, i tanken, där är det lätt. Men på skolgården, på stan, på jobbet, där är det svårare. Och så händer vansinnesdåd som ökar rädslan, om jag går emellan, då ger de sig säkert på mig. Den starkares rätt vinner, för det mesta. Den kollektiva skuldkänsla som detta ger upphov till fyller våra berättelser med heroiskt mod, den lilla människan som står upp för det som är rätt, skurken får alltid på tafsen osv. Och alla vet vi att så är det ju inte. Kanske har berättelserna ändå en betydelse, som en påminnelse om orättvisan. I så fall pågår det en batalj i det tysta om makten över berättelsen. För nu har våra berättelser sen länge limmat igen linjerna, sett det goda i skurkarna, och det ytliga i altruisten. Det skapar bättre historier, och visar att det inte finns några enkla svar. Man kan inte döda skurken och hoppas bli kvitt problemet. Den klassiska god-ond visar alltid de rådande makthavarna som goda, eller, om de är korrumperade, så åker d

Livet är som att köra bil, man kan det inte från början, det är intensivt (tänk skymning, landsväg genom skog), man koncentrerar sig framåt, ju hårdare det går desto mer smalnar blicken av och desto snävare ser man. Det är roligt, men tröttande. Man är beroende av andra. Doften av lädersäten (tänk Volvo Amazon) förgyller tillvaron. Motorns kraft. Landskapet som hela tiden förändras. Den svala kvällsluften. Alla dofterna. Strålkastarnas mjukgula skimmer över vägen. Bilradion, oväntade infall från den andra världen. Friheten.

Som Majakovskij ville skriva om, sin kärlek. Denna mäktiga drivkraft som gör orden forsande, och tankarna galna. Som pockar på, som kräver att komma fram. Det är inte ofta jag genomfylls av denna kraft. Den är kreativ, på ett annat sätt än desperat destruktiva passioner, som likt nattflugan dras mot lågan som förtär. Det slutar alltid på samma sätt. Båda styrs av samma begär, men kanaliseras så olika. Kanske är de inte ens besläktade. Passionen i sin destruktiva form känns närmast som en shiva. som dansar förstörelsen. utan rim och reson. Kärlek skall väl inte ha särskilt mycket av reson i sig för att kvalificera, men ändå.  I själva verket har den ju det. Den behöver rymmas in i mönstret. Och mönstret behöver anpassa sig det med. Båda sidor möts, och då funkar det. Fast säger man det högt heter det att nu sjungs tråkighetens lov. Vi säger oss drömma mot vildare hav. Men handen på hjärtat, är det inte drömmen snarare än havet som ger den där energin? -J

Jag är lat. Alltför lat. Orkar inte skriva om. Tycker för mycket om mina egna ord. Fastnar i mina formuleringar. För självupptagen. Så det blir första versionen som går igenom. Och det blir inte tillräckligt mycket skrivet. Så jag måste skriva mer. Oftare. Bäst vore det att skriva om. Men det går kanske lika bra med denna blogg, att jag skriver varje dag. Har ingen aning om jag kan det. Jag är en sån som gärna börjar, men har svårare för att slutföra. Visst får jag klart, men en hel del stannar efter en kortare tid. Kanske är det i min natur. Eller så är det en ovana. Det är samma sak som att ha svårt att hitta uttrycket för webben. Det rätta tonfallet. Eller kunna ge de där genomtänkta svaren till mejl från mina vänner. Det blir kort och, ja stolpigt. Liksom en del av mina artiklar. Jag vet ofta efteråt hur de borde ha skrivits. Men gör man mycket i sista sekunden så... Nu måste jag läsa godnattsaga för Minerva. -J

Ett försenat nyårslöfte. Ett jag ska bli bättre. En utmaning. Ett sökande efter den egna rösten. En vilja att göra tanken synlig. En balans mellan privat och offentligt. Ett jag. Varje dag. Under 2007. Med start nu. Krönikan kan börja.