Den dagliga dosen

finns runt omkring mig. Jag kan inte förstå attde är döda. Jag vet det, jag har varit på begravningen, kanske sett graven. Men jag kan ändå inte fatta det. Jag ser dem inte gå omkring, och det är inga spöken. Men i mitt minne finns de. Och de är levande. Verkligheten runt omkring mig är bara en dimension. När de finns inuti mig skapas en annan dimension. Inte parallell, inte alternativ, jag kan inte ta mig dit, de talar inte till mig. Men fram tills att jag kände människor som är döda tänkte jag att döden är något osynligt i vår tid, att den blivit bortsopad. Nu vet jag att det är mer komplicerat än så (och samtidigt enklare). De människor jag känner som har dött finns kvar i mig. De är inte bortstädade. Jag tycker inte heller de känns som tungt bagage att släpa på genom livet. De finns där, och jag känner dem. De gör döden mer påtaglig. Kanske hjälper de mig. Samtidigt blir då världen runt omkring mig plattare. Den blir mindre verklig. På nåt sätt. Den finns, den är fysisk, jag ifråga...

Konstigt hur tv blivit förlängda ögon. Det heter ju fjernsyn på danska, och det är ett bra ord. Som om vi hade ögon långt borta. Om det vore ögon skulle vi kunna kontrollera dem, och det känns som om tv:n är ett objektivt medium, fast vi alla vet att det inte stämmer. Det är lätt att låta sig luras av sina ögon, det är helt neturligt. Undermevtetet tror jag vi missar att göra skillnad på bilderna. Efter en tid flyter verklighet, tv och fiktion ihop. Det blir svårt. En rationell tanke kan göra åtskillnad, men common, vi är inte precis rationella, eller hur? Det ologiska, det magiska, det ligger under ytan, lätt att plocka fram. Varje natt böljar världen ut i något helt annat. Rationaliteten är bara ett tunt skal som vi klamrar fast vid, förvissade om att annars vore vi förlorade. Jag gör det också. Sätter så mycket tilltro till min förmåga att tänka. Och har därför också mycket att förlora. -Johanni