Den dagliga dosen

Det är lätt att gråta ver världens tillstånd. Men sen fortsätta att leva det trygga livet. Skall jag må dåligt för att jag har det bra? Ska jag lida av dåligt samvete för världens lidande? Eller ska jag skylla ifrån mig och inte känna alls? Säga att det har inte med mig att göra? Jag brukade känna skuld för det mesta här i världen, det var ingen lätt börda. Kanske bryr jag mig för lite idag. Ingenting har ju blivit bättre, snarare tvärtom. Har jag då blivit kallare och mer likgiltig? Nae, det vill jag ju inte skriva under på. Jag tycker att jag har förändrats mindre än världen runt omkring mig. Men det är väl ett väldigt egocentrerat perspektiv. Paradoxer överallt. Johanni

Jag far österut. Destination Kotka, och en föreläsning om Filmen - en döende konstart?, som jag ska hålla på Pohjola-Norden. Genast efter Borgå börjar skyltarna komma på ryska. Och de blir fler. Det är som att gradvis hamna i Ryssland, det känns märkligt. Rekkarallyt styr utbudet, så det är inte svårt att förklara, men det känns fortfarande rätt speciellt. Detta och full volym på musiken samtidigt som solen går ner bakom mig gör Finland mycket vackert. Jag känner och ser hur mycket det finns att berätta. Hur många historier som ligger här, och som väntar på att putsas av och spelas upp. Jag börjar fantisera om alla möjliga berättelser. En monolog, "Jag trodde det skulle bli bättre när barnet kom..", hjärnan surrar av tankar. Härligt. Johanni

finns runt omkring mig. Jag kan inte förstå attde är döda. Jag vet det, jag har varit på begravningen, kanske sett graven. Men jag kan ändå inte fatta det. Jag ser dem inte gå omkring, och det är inga spöken. Men i mitt minne finns de. Och de är levande. Verkligheten runt omkring mig är bara en dimension. När de finns inuti mig skapas en annan dimension. Inte parallell, inte alternativ, jag kan inte ta mig dit, de talar inte till mig. Men fram tills att jag kände människor som är döda tänkte jag att döden är något osynligt i vår tid, att den blivit bortsopad. Nu vet jag att det är mer komplicerat än så (och samtidigt enklare). De människor jag känner som har dött finns kvar i mig. De är inte bortstädade. Jag tycker inte heller de känns som tungt bagage att släpa på genom livet. De finns där, och jag känner dem. De gör döden mer påtaglig. Kanske hjälper de mig. Samtidigt blir då världen runt omkring mig plattare. Den blir mindre verklig. På nåt sätt. Den finns, den är fysisk, jag ifråga

Och tankarna borde flyta, men de har på nåt sätt fastnat i tjäran. Den fysiska världen gör sig påmind och allt annat stiger åt sidan. Det är skönt i sig, att bli påmind om livets fysiska verklighet. Jag känner mig som en tunn sträng på en båge. Jag känner mig dödstrött, som om jag lyckades ta ut max av vad jag klarar av, och nu behöver återställas. Det är skönt att sova, också det något fysiskt. Just en stund före, förväntan, jag slappnar av. Det är att glida på en lugn våg in mot stranden. Kroppen varvar ner, klockan går långsammare, hela jag andas en längtan. God natt Johanni

Wild at Heart. Stannat i minnet. Den vilda oregerliga blicken är på sätt och vis frihet. Blicken är inte politiskt korrekt, den har sina egna krav. Som det är lätt att bli slav under. Men som också lovar. Blicken gör som den vill, den låter mig se. Blicken är laddad, blyg, nyfiken, kåt, farlig, oberoende, smygande, ärlig, öppen. Kan man se in i någon genom att se dem i ögonen? Eller filterar kroppen/hjärnan in signaler som kommer emellan? Så att ögonen skyddas men samtidigt försöker övertyga den som tittar in om något. Medvetet eller omvedvetet. Så är det nog. Det är tricksiga grejer. Och jag är alldeles för blyg för att släppa blicken fri. -Johanni

Konstigt hur tv blivit förlängda ögon. Det heter ju fjernsyn på danska, och det är ett bra ord. Som om vi hade ögon långt borta. Om det vore ögon skulle vi kunna kontrollera dem, och det känns som om tv:n är ett objektivt medium, fast vi alla vet att det inte stämmer. Det är lätt att låta sig luras av sina ögon, det är helt neturligt. Undermevtetet tror jag vi missar att göra skillnad på bilderna. Efter en tid flyter verklighet, tv och fiktion ihop. Det blir svårt. En rationell tanke kan göra åtskillnad, men common, vi är inte precis rationella, eller hur? Det ologiska, det magiska, det ligger under ytan, lätt att plocka fram. Varje natt böljar världen ut i något helt annat. Rationaliteten är bara ett tunt skal som vi klamrar fast vid, förvissade om att annars vore vi förlorade. Jag gör det också. Sätter så mycket tilltro till min förmåga att tänka. Och har därför också mycket att förlora. -Johanni

Har inte sett LiarLiar, men blev intresserad efter att ha sett Kobra ikväll. Kommer ihåg "Vi skulle vara vänner för evigt" där huvudpersonerna plötsligt säger vad de egentligen tänker på. Och hur hopplöst skulle det inte vara att försöka leva så. Livet är fyllt av små vita lögner. Gör det mig till lögnare, eller till omtänksam?. Jag ser lögner överallt, i mig och runt mig. Jag tänker inte speciellt på dem, jag tar dem väl för givna. Jag trodde på total och fullständig ärlighet i allt, alltid. Det hör säkert till. Du har väl också, eller? Frågan är vad som händer sen. Förnekelse, new age, sprit, annan flykt, eller att klara av att se sig själv i spegeln trots allt. Och tänkte, jag är inte värre än de andra. Räcker det? Är det nog? Liksom drömmen att bli något, slå världen med häpnad, den där drömmen som inte blev. Hur hanterar jag den? Samma val som inför frågan om att möta mig själv. Jag skriver och suddar ut här. Censurerar? Eller processar något svårt. Kanske lite av båda.

Nu är det inte längre politier som susar förbi fönstret i Norrebro på jakt efter ungdomar. Nu är det taxibilar. Glada och fulla skall man hem efter krogen. Tidigare på dan smattrade polishelikoptern envist över byen, och piketer körde hela tiden. Sirener tjöt emellanåt, och poliser i grupp syntes bevaka vissa avfarter. Alla var spända på hur kvällen skulle utvecklas. Politiken.dk skriver om en lugn och omfattande demonstration vid Rådhusplatsen (rövhålsplatsen i bloggar). Trots förhandsvarningar verkar läget lugnt i Köpenhamn denna 8 mars 2007. Efter midnatt promenrerar jag genom de områden som borde vara oroliga, men ingen syns till. Inga upplopp, inga eldar. Det känns konstigt att vara nära det, men inte egentligen se action. Jag vill inte bli indragen, samtidigt är det lockande. Alla talar om det, folk vill berätta vad de sett, vad som hänt. Något stort är i vår närhet. Det fyndigaste är alla uppklistrade gatuskyltarna med Jagtvej som satts upp lite överallt i stan, och som faktiskt

Jag gillar att ha mycket att göra. Det ligger för mig. Det blir lätt en vana, och ofta till stress. Stress i måttliga doser är nyttig. När alla bitarna faller på plats känns livet skönt. Det blir så lite dötid, så lite väntan. Och satt i system skapar bitarna ett flyt som är direkt beroendeframkallande. Det är en drog som skärper sinnena och förbättrar hörseln. Det framkallar en myckenhet av känslor, som gör nuet till en plats där jag vill vara. Liksom allt missbruk kan det inte kontrolleras, och det finns ett pris att betala. I bästa fall kommer prislappen inte i dagern förrän då nångång, senare. Det är en sorts eskapism, men en mycket konstruktiv sådan. Jag bygger en värld omkring mig där jag går. Överallt synliga resultat på svetten och mödan. Något som blir kvar. Och jag kan känna mig nöjd. Jag behöver inte mer än så. Jag behöver allt detta. -Johanni

Jag tänkte tidigare idag på vad jag skulle skriva om. Jag kom på en lysande idé. Tyvärr har jag glömt bort vad det var. Hur jag än försöker kommer jag inte på det. Antagligen vaknar jag inatt med insikten om vad det var. Det brukar vara så. Goda idéer kommer objudna och försvinner likt middagsgäster om natten. Det hade nåt med skapande att göra. Jag drabbades av en mindre insikt. Men vilken, har jag som sagt lyckats glömma. Så du får tro mig på orden. Och känna, liksom jag, frustrationens steniga smak i munnen. Att bli lovad och inte se löftet infrias. Det är fräckt. -Johanni

Det är svårt att vara modig. På håll, framför tv:n, i tanken, där är det lätt. Men på skolgården, på stan, på jobbet, där är det svårare. Och så händer vansinnesdåd som ökar rädslan, om jag går emellan, då ger de sig säkert på mig. Den starkares rätt vinner, för det mesta. Den kollektiva skuldkänsla som detta ger upphov till fyller våra berättelser med heroiskt mod, den lilla människan som står upp för det som är rätt, skurken får alltid på tafsen osv. Och alla vet vi att så är det ju inte. Kanske har berättelserna ändå en betydelse, som en påminnelse om orättvisan. I så fall pågår det en batalj i det tysta om makten över berättelsen. För nu har våra berättelser sen länge limmat igen linjerna, sett det goda i skurkarna, och det ytliga i altruisten. Det skapar bättre historier, och visar att det inte finns några enkla svar. Man kan inte döda skurken och hoppas bli kvitt problemet. Den klassiska god-ond visar alltid de rådande makthavarna som goda, eller, om de är korrumperade, så åker d