Vad är denna längtan efter mening? Jag vill att det jag gör ska ha en mening, betyda något. Men varför? Vad är det jag tänker mig är så viktigt, och varför tror jag att jag kan ha någon betydelse? Jag frågar inte av falsk blygsamhet. Jag är inte ute och fikar efter enkla svar. Jag funderar på varifrån denna tanke kommer. Den är säkert ganska vanlig. Att synas, finnas till, genom att göra avtryck. Sånt som blir kvar. Som andra kommer ihåg. Samtidigt är jag rädd att ge ut för mycket. Jag håller alltid igen, det känns för privat. Jag tror ju inte på till exempel självbekännelselitteraturen, jag tycker den verkar för ytlig. Det behövs ett annat filter ovanpå, en viss distans. Men så är jag till råga på allt blyg, och använder hellre omskrivningar än säger saker rätt ut, och det gör att texten känns konstruerad, onödigt kryptisk. Det är det jag menar när jag sa i Vasa igår på PD-seminariet att jag inte tycker jag hittat ett sätt att uttrycka mig på nätet som jag kan förlika mig med. Så myck...