Sinne för proportioner

Det är lätt att gråta ver världens tillstånd. Men sen fortsätta att leva det trygga livet. Skall jag må dåligt för att jag har det bra? Ska jag lida av dåligt samvete för världens lidande? Eller ska jag skylla ifrån mig och inte känna alls? Säga att det har inte med mig att göra? Jag brukade känna skuld för det mesta här i världen, det var ingen lätt börda. Kanske bryr jag mig för lite idag. Ingenting har ju blivit bättre, snarare tvärtom. Har jag då blivit kallare och mer likgiltig? Nae, det vill jag ju inte skriva under på. Jag tycker att jag har förändrats mindre än världen runt omkring mig. Men det är väl ett väldigt egocentrerat perspektiv. Paradoxer överallt.
Johanni

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Efter balladen

Nu är det inte längre politier som susar förbi fönstret i Norrebro på jakt efter ungdomar. Nu är det taxibilar. Glada och fulla skall man hem efter krogen. Tidigare på dan smattrade polishelikoptern envist över byen, och piketer körde hela tiden. Sirener tjöt emellanåt, och poliser i grupp syntes bevaka vissa avfarter. Alla var spända på hur kvällen skulle utvecklas. Politiken.dk skriver om en lugn och omfattande demonstration vid Rådhusplatsen (rövhålsplatsen i bloggar). Trots förhandsvarningar verkar läget lugnt i Köpenhamn denna 8 mars 2007. Efter midnatt promenrerar jag genom de områden som borde vara oroliga, men ingen syns till. Inga upplopp, inga eldar. Det känns konstigt att vara nära det, men inte egentligen se action. Jag vill inte bli indragen, samtidigt är det lockande. Alla talar om det, folk vill berätta vad de sett, vad som hänt. Något stort är i vår närhet. Det fyndigaste är alla uppklistrade gatuskyltarna med Jagtvej som satts upp lite överallt i stan, och som faktiskt
Läs mer

Misslyckade

Det är en konstig känsla. Att bli så där avpolleterad. Efter 20 år. Inte ens ett tack. Ingenting. Som att stiga in i ett vakuum. Och alla tittar framåt. Jag blir barnslig, lite stött, håller mig borta. Och jag vet att det är barsnligt. Jag inser när jag står i duschen för att tvätta håret så att jag inte ser ut som en förortsgangster också på nästa ID-kort, att det är som att ha ett barn som blivit vuxet och flyttat hemifrån. Separationsångest helt enkelt. Alla vet att det är för det bästa, men det är betyder inte att det är enkelt. Och precis som en förälder älskar sitt barn oförbehållsamt kan jag känna inför det här. Och att känna att det inte är ömsesidigt gör det personligt, och blir ett extra lager jobbigt. Jag förstår bra människor som låssas att de är jättelyckliga när de blir utbytta, typ äntligen lie mer tid för familjen, jag hade ändå inte hunnit, osv. För det här är inte rationellt. Så jag måste skärpa mig.
Läs mer

förlorade översättningar

Har hon nåt att säga, Sofia Coppola, eller är det bara Kejsarens nya kläder? Jag tyckte om Lost in translation, men det är inte den där generationsfilmen för mig, som det verkar vara för en del andra. Jag gillar en del annat hon gjort också, men jag blir fortfarande inte klok på om det finns någon kärna hos henne. Precis som jag här metabloggar en del (vilket ibland känns som lite i brist på bättre) så kan jag fundera på budskap. jag tror ju inte att man måste ha ett verbalt och tydligt, men ändå. Antydan finns där, och jag blir nyfiken. finns det mer? Detta spel med undertexter och outtalade insikter färgar hennes och många andra postmodernisters verk. ibland (ofta?) är det bara blaha, en dimridå för att dölja tomheten. Men är inte hela existensialismen också (åtminstone delvis) en rökridå? Ett krångligt sätt att säga något ganska enkelt? Eller så är det bara jag som är okunnig och lite dum.
Läs mer