Den dagliga dosen

Ah, all the breadcrumbs of digital sorts we leave behind, just to find years later, like the bicycle we forgot in the snow, magically reappearing once the snow melts. And we recognize it, the worse for wear, a little rusty, but still so dear. Because it contains memories of past experiences, thoughts, fears and aspirations. And we smile ruefully and think oh well, that was then, now is different. Although, to be honest, it isn't all that different. It's more like a different haircut, a new set of clothes, some friends gone, some new gotten. And yes you are older, but not necessarily wiser. Right?

Denna blogg uppdateras inte så ofta, som du märker... Man hinner ju inte med allt, liksom. Men jag bloggar rätt flitigt på johannilarjanko.fi och uppdaterar ibland min eportfolio på www.larjanko.net När jag känner mig kreativ händer det saker på  http://theplacestory.tumblr.com Vi ses där!

Följ min blogg med Bloglovin

Giv akt! Han sitter i sjömannens trädgård. Det är vackert väder här idag. De skrattar. God dag! Jag kommer från Hagsätra. Min man Herrman har skickat mig. Smeksamt leker Kristina med orden, leder oss, förleder oss. Och som vi vill bli ledda! Salen är andäktig. Därframme i lådan, (är det en kista?) står systrarna Ekblad och spelar Idlaflickor. Här, i de röda obekväma stolarna sitter vi och funderar på livet. Kristina är svart, mörk, och ordskicklig. Hennes livs erfarenhet utgjuts på scenen, och vi vill ha det. Jag tycker hon är modig som vågar. Jag tycker jag förstår henne bättre nu. Hon kommer nära, och hon talar till mig. För en stund glömmer jag bort mig själv. Jag är inte längre trött. Jag är inte längre stressad. Jag är inte längre. Och vad mer kan man begära av konsten? Den leder oss vilse, en yster dans. Den leder oss hem, en ringlande väg. Den fastnar i håret, en snårig skog. Och det hela är över på en timme. Jag ser mig om. Fastnade skrattet i halsen? För e

lyssnar på spanarna på SR P1 via nätradion vi har i köket. Tycker om insikterna, tankegångarna, formatet. Märker också att jag själv börjat spana på samma sätt, och tänker ofta att jag mkt väl skulle kunna vara en av deltagarna framför mikrofonen. Det är en bra känsla, det betyder att jag tappat något av min respekt för det svenska mediaklimatet. detta något som fått mig att så länge tänka att där i landet till väster händer akerna på riktigt, medans vi här leker lite. Jag kan inte förklara varifrån denna mindervärdskänsla kommer ifrån, men den har funnits där längre. Men alltså, inte nu längre. Förändringen måste ha skett i det tysta. Kanske är det någit som kommer med åldern? Känner jag mig kaxigare nu är förr? På ett plan är det nog inte möjligt, jag var, liksom många andra, mycket kaxig som yngre journalist. Jag trodde det fanns ett slags egenvärde i det. Och visst, att inte behöva ta itu med konsekvenserna gjorde det möjligt att vara mer frispråkig. Det var en blandning av mod oc

Det är himla lätt att falla in i rollen av offer. Alla är dumma och det är synd om lilla mig. Sådär självuppfyllande och till intet förpliktande. Bortförklaringen att det är alla andra det är fel på. Själv är man fläckfri och har icke syndat. Inte ens i tanken. Den metoden kanske funkar för vissa, men den för naturligtvis bort från den meningsfulla fåran av liv som omslingrar oss. Det är priset man får betala. Man blir en rättshaverist på olyckans hav. Det är jag inte intresserad av, men jag märker lockelsen. Att gå in i sjukdomen, bejaka den, sluta kämpa. Det verkar också som om det är väldigt svårt att ta sig ut om man en gång halkat in. Lite som ett missbruk, eller ett hus av speglar. Och det som gör utträdet tuffare är att man måste inse att det är självförvållat innan man kan börja klättra. It takes two to tango...