Det är skönt när allt fungerar

men sen kan den där tomhetskänslan dyka på en, helt plötsligt. då känner jag mig som ett tomt skal, jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv. Det är en märklig form för minidepression. Den vara inte länge, men det suger musten ur mig. och i en tillvaro där allt ska gå på minuten för att fungera har således även deppet fått lite mindre plats, men känns likafullt. tala om att vara lite alltför rationell. Kanske är det kontrollbehov, som jag brukade paradera med, den gamla käpphästen? Eller är det bara ont om tid, eller kanske åldern? Varför ska allt gå så fort? Att lyckas andas är en prestation, och den är fylld av njutning. Mitt i det hela. Kanske tomhetskänslan är en broms som gör andningen lättare. en nödventil?
-Johanni