Ensam

Jag känner mig ensam. Det har jag alltid gjort. Mest ensam känner jag mig i folksamlingar. men pckså på vanligt sätt, alltså ensam utan andra i närheten. Jag är inte tillräckligt social eller utåtriktad för att lyckas skaffa mig nya vänner. Det hela är en rätt inrutad historia, och den är trygg. Jobb, familj, "hobbies". Så jovisst, det är klart är nätet attraherar, det är lätt att flyta in dit, tid går, det blir lätt en känsla av gemenskap. och säkert är det därför jag dras till olika ocmmunities. Men eftersom den inte kan ersätta den verkliga världen för mig (jag är inte tillräckligt nördig) så tappar jag intresset och gör åt annat efter en tid. Och sen ut på nätet igen.
Så vad är det jag vill ha? Får jag inte ut tillräckligt av livet? ÄR jag ännu en gnällspik med klagovisa på nätet istället för en kväll framför TV:n som idé om nåt kul? Hm. Det tål att tänka på.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

förlorade översättningar

Har hon nåt att säga, Sofia Coppola, eller är det bara Kejsarens nya kläder? Jag tyckte om Lost in translation, men det är inte den där generationsfilmen för mig, som det verkar vara för en del andra. Jag gillar en del annat hon gjort också, men jag blir fortfarande inte klok på om det finns någon kärna hos henne. Precis som jag här metabloggar en del (vilket ibland känns som lite i brist på bättre) så kan jag fundera på budskap. jag tror ju inte att man måste ha ett verbalt och tydligt, men ändå. Antydan finns där, och jag blir nyfiken. finns det mer? Detta spel med undertexter och outtalade insikter färgar hennes och många andra postmodernisters verk. ibland (ofta?) är det bara blaha, en dimridå för att dölja tomheten. Men är inte hela existensialismen också (åtminstone delvis) en rökridå? Ett krångligt sätt att säga något ganska enkelt? Eller så är det bara jag som är okunnig och lite dum.
Läs mer

Misslyckade

Det är en konstig känsla. Att bli så där avpolleterad. Efter 20 år. Inte ens ett tack. Ingenting. Som att stiga in i ett vakuum. Och alla tittar framåt. Jag blir barnslig, lite stött, håller mig borta. Och jag vet att det är barsnligt. Jag inser när jag står i duschen för att tvätta håret så att jag inte ser ut som en förortsgangster också på nästa ID-kort, att det är som att ha ett barn som blivit vuxet och flyttat hemifrån. Separationsångest helt enkelt. Alla vet att det är för det bästa, men det är betyder inte att det är enkelt. Och precis som en förälder älskar sitt barn oförbehållsamt kan jag känna inför det här. Och att känna att det inte är ömsesidigt gör det personligt, och blir ett extra lager jobbigt. Jag förstår bra människor som låssas att de är jättelyckliga när de blir utbytta, typ äntligen lie mer tid för familjen, jag hade ändå inte hunnit, osv. För det här är inte rationellt. Så jag måste skärpa mig.
Läs mer

Doft

Tankar, längtan, grönt, trött. Natt, fåglarna ännu vakna. Sommardofter. Ensam bil på tomma gatan nedanför. Ögonlocken faller ner. kroppen börjar sova. -J
Läs mer