Den dagliga dosen

När jag väl slutar är det svårt att börja igen. Det kräver extra ork, som jag oftast inte har. Och ju längre avbrott...fast jag trodde jag hade bättrat mig. Eller ändrat mig. Naivt att tro att man förändrar sig så där bara. Jag försöker väl påverka min omgivning genom exempel, jag försöker inte längre förbättra mina medmänniskor lika direkt som en gång i tiden. Kanske är det också en rädsla, eller en form av cynism. Eller så är det realism, att inse fakta och kliva ut ur mumindalen. Det beror förstås helt på vem som tittat. Och varifrån. Den som är mitt i sitt liv ser inte lika klart. Med mindre han/hon mediterar (tänk david lättutflippad lynch). Eller far på retreat. Och dithän har jag inte kommit än. Det är ett annat slags avbrott, kanske ett nyttigare sådant. För jag undrar hur länge jag ska orka med den här takten... -Johanni

Det är svårt att vara modig. På håll, framför tv:n, i tanken, där är det lätt. Men på skolgården, på stan, på jobbet, där är det svårare. Och så händer vansinnesdåd som ökar rädslan, om jag går emellan, då ger de sig säkert på mig. Den starkares rätt vinner, för det mesta. Den kollektiva skuldkänsla som detta ger upphov till fyller våra berättelser med heroiskt mod, den lilla människan som står upp för det som är rätt, skurken får alltid på tafsen osv. Och alla vet vi att så är det ju inte. Kanske har berättelserna ändå en betydelse, som en påminnelse om orättvisan. I så fall pågår det en batalj i det tysta om makten över berättelsen. För nu har våra berättelser sen länge limmat igen linjerna, sett det goda i skurkarna, och det ytliga i altruisten. Det skapar bättre historier, och visar att det inte finns några enkla svar. Man kan inte döda skurken och hoppas bli kvitt problemet. Den klassiska god-ond visar alltid de rådande makthavarna som goda, eller, om de är korrumperade, så åker d...