Den dagliga dosen

Det är himla lätt att falla in i rollen av offer. Alla är dumma och det är synd om lilla mig. Sådär självuppfyllande och till intet förpliktande. Bortförklaringen att det är alla andra det är fel på. Själv är man fläckfri och har icke syndat. Inte ens i tanken. Den metoden kanske funkar för vissa, men den för naturligtvis bort från den meningsfulla fåran av liv som omslingrar oss. Det är priset man får betala. Man blir en rättshaverist på olyckans hav. Det är jag inte intresserad av, men jag märker lockelsen. Att gå in i sjukdomen, bejaka den, sluta kämpa. Det verkar också som om det är väldigt svårt att ta sig ut om man en gång halkat in. Lite som ett missbruk, eller ett hus av speglar. Och det som gör utträdet tuffare är att man måste inse att det är självförvållat innan man kan börja klättra. It takes two to tango...

men sen kan den där tomhetskänslan dyka på en, helt plötsligt. då känner jag mig som ett tomt skal, jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv. Det är en märklig form för minidepression. Den vara inte länge, men det suger musten ur mig. och i en tillvaro där allt ska gå på minuten för att fungera har således även deppet fått lite mindre plats, men känns likafullt. tala om att vara lite alltför rationell. Kanske är det kontrollbehov, som jag brukade paradera med, den gamla käpphästen? Eller är det bara ont om tid, eller kanske åldern? Varför ska allt gå så fort? Att lyckas andas är en prestation, och den är fylld av njutning. Mitt i det hela. Kanske tomhetskänslan är en broms som gör andningen lättare. en nödventil? -Johanni