Om det där

Som Majakovskij ville skriva om, sin kärlek. Denna mäktiga drivkraft som gör orden forsande, och tankarna galna. Som pockar på, som kräver att komma fram. Det är inte ofta jag genomfylls av denna kraft. Den är kreativ, på ett annat sätt än desperat destruktiva passioner, som likt nattflugan dras mot lågan som förtär. Det slutar alltid på samma sätt.
Båda styrs av samma begär, men kanaliseras så olika. Kanske är de inte ens besläktade. Passionen i sin destruktiva form känns närmast som en shiva. som dansar förstörelsen. utan rim och reson.
Kärlek skall väl inte ha särskilt mycket av reson i sig för att kvalificera, men ändå. 

I själva verket har den ju det. Den behöver rymmas in i mönstret. Och mönstret behöver anpassa sig det med. Båda sidor möts, och då funkar det. Fast säger man det högt heter det att nu sjungs tråkighetens lov. Vi säger oss drömma mot vildare hav. Men handen på hjärtat, är det inte drömmen snarare än havet som ger den där energin?
-J