Den dagliga dosen

på ett år som jag tänkte skulle innehålla dagliga blogginlägg, om sånt som låg mig nära om hjärtat. det började bra, liksom många andra nyårslöften. sen blev det stopp. trots att jag satt in en påminnelse till mig själv via 43things.com, som var sjätte månad (eller nåt) skickar epost från mig själv med frågan hur det går med mitt bloggande. Istället har det blivit facebook och delvis twitter. men det är inte samma sak. bloggande är ändå något unikt, den har en helt egen ton. och min tanke var att undersöka om jag kunde skriva om sånt som kändes viktigt för mig. mer som terapi än något annat. och lite för att testa gränserna. därför blev språket svenska, det var mer jag, än den engelska som jag annars mest bloggar på. nu för tiden hamnar ju det mesta på alla ställen samtidigt, så att fb twitter och bloggarna delar med sig av sitt innehåll. en tid kändes det som en fins sak, ett sätt att spara tid. men nu vet jag inte, det blir lite översvämnining, om du vet vad jag menar. Nu är klocka...

Som Majakovskij ville skriva om, sin kärlek. Denna mäktiga drivkraft som gör orden forsande, och tankarna galna. Som pockar på, som kräver att komma fram. Det är inte ofta jag genomfylls av denna kraft. Den är kreativ, på ett annat sätt än desperat destruktiva passioner, som likt nattflugan dras mot lågan som förtär. Det slutar alltid på samma sätt. Båda styrs av samma begär, men kanaliseras så olika. Kanske är de inte ens besläktade. Passionen i sin destruktiva form känns närmast som en shiva. som dansar förstörelsen. utan rim och reson. Kärlek skall väl inte ha särskilt mycket av reson i sig för att kvalificera, men ändå.  I själva verket har den ju det. Den behöver rymmas in i mönstret. Och mönstret behöver anpassa sig det med. Båda sidor möts, och då funkar det. Fast säger man det högt heter det att nu sjungs tråkighetens lov. Vi säger oss drömma mot vildare hav. Men handen på hjärtat, är det inte drömmen snarare än havet som ger den där energin? -J