Den dagliga dosen

lyssnar på spanarna på SR P1 via nätradion vi har i köket. Tycker om insikterna, tankegångarna, formatet. Märker också att jag själv börjat spana på samma sätt, och tänker ofta att jag mkt väl skulle kunna vara en av deltagarna framför mikrofonen. Det är en bra känsla, det betyder att jag tappat något av min respekt för det svenska mediaklimatet. detta något som fått mig att så länge tänka att där i landet till väster händer akerna på riktigt, medans vi här leker lite. Jag kan inte förklara varifrån denna mindervärdskänsla kommer ifrån, men den har funnits där längre. Men alltså, inte nu längre. Förändringen måste ha skett i det tysta. Kanske är det någit som kommer med åldern? Känner jag mig kaxigare nu är förr? På ett plan är det nog inte möjligt, jag var, liksom många andra, mycket kaxig som yngre journalist. Jag trodde det fanns ett slags egenvärde i det. Och visst, att inte behöva ta itu med konsekvenserna gjorde det möjligt att vara mer frispråkig. Det var en blandning av mod oc...

Det är svårt att vara modig. På håll, framför tv:n, i tanken, där är det lätt. Men på skolgården, på stan, på jobbet, där är det svårare. Och så händer vansinnesdåd som ökar rädslan, om jag går emellan, då ger de sig säkert på mig. Den starkares rätt vinner, för det mesta. Den kollektiva skuldkänsla som detta ger upphov till fyller våra berättelser med heroiskt mod, den lilla människan som står upp för det som är rätt, skurken får alltid på tafsen osv. Och alla vet vi att så är det ju inte. Kanske har berättelserna ändå en betydelse, som en påminnelse om orättvisan. I så fall pågår det en batalj i det tysta om makten över berättelsen. För nu har våra berättelser sen länge limmat igen linjerna, sett det goda i skurkarna, och det ytliga i altruisten. Det skapar bättre historier, och visar att det inte finns några enkla svar. Man kan inte döda skurken och hoppas bli kvitt problemet. Den klassiska god-ond visar alltid de rådande makthavarna som goda, eller, om de är korrumperade, så åker d...