universums centrum

imorgon gäller det. Nej, jag talar inte om Hanna/Lordi och gänget, bloggvärlden är redan till bredden proppad med pseudoskvaller. Inte heller är det finland-ryssland i hockey, även om det lär bli en rysare (som jag hoppas finland vinner). Nej, det är så klart vår egen PPJ-rieha, som fyller morgondagen. Jag hoppas vi har allt på plats nu, det har varit förvånansvärt mycket slit. Vädret ser ut att kunna bli bra, vilket vore jätteskönt. Jag har känt att jag måsta slita orättvist mycket, de övriga föräldrarna i laget har varit frånvarande. Det är skitirriterande. Jag jobbar gärna gratis för en gemensam sak, men då ska den också vara gemensam! Det är fåningt att klaga, men jag behövde få lätta lite på trycket. Så att jag orkar med morgondagen.
-Johanni

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

förlorade översättningar

Har hon nåt att säga, Sofia Coppola, eller är det bara Kejsarens nya kläder? Jag tyckte om Lost in translation, men det är inte den där generationsfilmen för mig, som det verkar vara för en del andra. Jag gillar en del annat hon gjort också, men jag blir fortfarande inte klok på om det finns någon kärna hos henne. Precis som jag här metabloggar en del (vilket ibland känns som lite i brist på bättre) så kan jag fundera på budskap. jag tror ju inte att man måste ha ett verbalt och tydligt, men ändå. Antydan finns där, och jag blir nyfiken. finns det mer? Detta spel med undertexter och outtalade insikter färgar hennes och många andra postmodernisters verk. ibland (ofta?) är det bara blaha, en dimridå för att dölja tomheten. Men är inte hela existensialismen också (åtminstone delvis) en rökridå? Ett krångligt sätt att säga något ganska enkelt? Eller så är det bara jag som är okunnig och lite dum.
Läs mer

Misslyckade

Det är en konstig känsla. Att bli så där avpolleterad. Efter 20 år. Inte ens ett tack. Ingenting. Som att stiga in i ett vakuum. Och alla tittar framåt. Jag blir barnslig, lite stött, håller mig borta. Och jag vet att det är barsnligt. Jag inser när jag står i duschen för att tvätta håret så att jag inte ser ut som en förortsgangster också på nästa ID-kort, att det är som att ha ett barn som blivit vuxet och flyttat hemifrån. Separationsångest helt enkelt. Alla vet att det är för det bästa, men det är betyder inte att det är enkelt. Och precis som en förälder älskar sitt barn oförbehållsamt kan jag känna inför det här. Och att känna att det inte är ömsesidigt gör det personligt, och blir ett extra lager jobbigt. Jag förstår bra människor som låssas att de är jättelyckliga när de blir utbytta, typ äntligen lie mer tid för familjen, jag hade ändå inte hunnit, osv. För det här är inte rationellt. Så jag måste skärpa mig.
Läs mer

Doft

Tankar, längtan, grönt, trött. Natt, fåglarna ännu vakna. Sommardofter. Ensam bil på tomma gatan nedanför. Ögonlocken faller ner. kroppen börjar sova. -J
Läs mer