Den dagliga dosen

kommer och jag smyger med. kan inte låta bli. tiden bara går, men jag blir inte tröttare. bara hungrig. och så suger nätet med. den där sidan, och en youtube-video, måste ses, och så lite itunes, köpa musik, och så lite...det är lurigt. och just på natten så skönt att vandra på nätet. de hör på nåt sätt ihop. och jo visst har jag skrivit om det förut. Det är avkoppling. synd bara att jag är så trött dan efter... Ojoj. Detta från september 2007. Nu, tretton år senare läser jag. Och känner igen mig. det är i stort sett samma sak. Vissa saker förändras kanske långsamt. -J

Vad knäppt. Idag fick jag e-post - från mig själv. Det var inte spam, jag hade skickat ett meddelande från 43 things med datum satt i framtiden, närmare bestämt tydligen idag. Meddelandet var - jag har bestämt mig för att blogga, hur går det? Fyller jag den dagliga dosen? Nej, det gör jag sannerligen inte. Jag trodde i början att jag kommit på ett sätt att få ut mer av mina tankar, men första försöket torkade in efter den första större pausen. Så påminnelsemeddelandet kom helt på sin plats. Som om jag känt på mig för sex månader sedan att en liten spark kommer att behövas. Och så fick jag en. Häftigt. Och lite schizo.

Så mycket närvaro. Det finns ingen tid över för den virtuella personen. Nätet, liksom allt annat, kräver tid. Och just detta är en bristvara. Att skriva här, att lägga in foton, att ladda upp videon på youtube, allt är roligt och känns meningsfullt. Som en resa in i tanken. En delvis offentlig, även om jag inte tror att läsarna egentligen finns. Inte i det här mediet. Om jag skulle vara en tonårstjej och skriva om mina innersta tankar skulle de latenta sociopaterna förstås lurka i hörnen. Men så är det nu inte. Vi saknar knappast varann… Dagarna fylls av nya saker hela tiden. Fotboll, jobbet, familjen, åtaganden, föreningsverksamhet. Möten, matcher, evenemang. Det har blivit så intensivt att jag sitter på bussen och skriver detta. För att hinna. Och för att inspirationen plötsligt kom på. Det är ett riktigt lyxproblem, för det mesta är ju roligt. Det är en känsla av att ta ut svängarna, leva fullt ut. Det är intensivt, krävande, och det känns bra. Trött är man sen på kvällen…

Vad handlar det hela egentligen om? Vad går det ut på? Jag undrar. Kanske är det ögonblicken av närvaro, eller känslan att inte vara ensam. Ensamhet skrämmer. Långtidsensamheten. Att bli övergiven. Att bli lämnad kvar. Det är också en fysisk känsla som gör livet värt att leva. En tanke i en kropp. Båda tillsammans. Emellanåt. Något av njutning. Och så en känsla av att bli sedd. Att finnas inför andra. Bli accepterad. Förstås gärna populär och omtyckt, en det är en fortsättning på samma sak. För mig är det också att kunna se sig själv i spegeln. Och inte ta sig själv på så himla stort allvar.. Johanni

det finns målsättning och det finns resultat. frågan är om poängen ligger i att sträva högt med sina målsättningar och sen nöja sig med resultatet. Om det är receptet på ett lyckligare liv. Eller om det krävs av en att alltid sikta högre, för att bli bättre, eller för att känna sig mer tillfreds. Vad är det som skiljer nästan hela vägen med pure genius? Att gå den där lilla extra biten? Att offra allt för målet? Eller är det en kliché utan innehåll, lik den som säger att en konstnär måste lida. I sportsammanhang verkar det inte finnas några gränser. Men sport är ju inte livet. Hur är det i arbetet? Och hur är det i livsvalen? Ska man vara nöjd, nöja sig, eller alltid sträva efter mer? -Johanni Larjanko

Tankar, längtan, grönt, trött. Natt, fåglarna ännu vakna. Sommardofter. Ensam bil på tomma gatan nedanför. Ögonlocken faller ner. kroppen börjar sova. -J

Jag känner mig ensam. Det har jag alltid gjort. Mest ensam känner jag mig i folksamlingar. men pckså på vanligt sätt, alltså ensam utan andra i närheten. Jag är inte tillräckligt social eller utåtriktad för att lyckas skaffa mig nya vänner. Det hela är en rätt inrutad historia, och den är trygg. Jobb, familj, "hobbies". Så jovisst, det är klart är nätet attraherar, det är lätt att flyta in dit, tid går, det blir lätt en känsla av gemenskap. och säkert är det därför jag dras till olika ocmmunities. Men eftersom den inte kan ersätta den verkliga världen för mig (jag är inte tillräckligt nördig) så tappar jag intresset och gör åt annat efter en tid. Och sen ut på nätet igen. Så vad är det jag vill ha? Får jag inte ut tillräckligt av livet? ÄR jag ännu en gnällspik med klagovisa på nätet istället för en kväll framför TV:n som idé om nåt kul? Hm. Det tål att tänka på.