Den dagliga dosen

Följ min blogg med Bloglovin

Giv akt! Han sitter i sjömannens trädgård. Det är vackert väder här idag. De skrattar. God dag! Jag kommer från Hagsätra. Min man Herrman har skickat mig. Smeksamt leker Kristina med orden, leder oss, förleder oss. Och som vi vill bli ledda! Salen är andäktig. Därframme i lådan, (är det en kista?) står systrarna Ekblad och spelar Idlaflickor. Här, i de röda obekväma stolarna sitter vi och funderar på livet. Kristina är svart, mörk, och ordskicklig. Hennes livs erfarenhet utgjuts på scenen, och vi vill ha det. Jag tycker hon är modig som vågar. Jag tycker jag förstår henne bättre nu. Hon kommer nära, och hon talar till mig. För en stund glömmer jag bort mig själv. Jag är inte längre trött. Jag är inte längre stressad. Jag är inte längre. Och vad mer kan man begära av konsten? Den leder oss vilse, en yster dans. Den leder oss hem, en ringlande väg. Den fastnar i håret, en snårig skog. Och det hela är över på en timme. Jag ser mig om. Fastnade skrattet i halsen? För e...

lyssnar på spanarna på SR P1 via nätradion vi har i köket. Tycker om insikterna, tankegångarna, formatet. Märker också att jag själv börjat spana på samma sätt, och tänker ofta att jag mkt väl skulle kunna vara en av deltagarna framför mikrofonen. Det är en bra känsla, det betyder att jag tappat något av min respekt för det svenska mediaklimatet. detta något som fått mig att så länge tänka att där i landet till väster händer akerna på riktigt, medans vi här leker lite. Jag kan inte förklara varifrån denna mindervärdskänsla kommer ifrån, men den har funnits där längre. Men alltså, inte nu längre. Förändringen måste ha skett i det tysta. Kanske är det någit som kommer med åldern? Känner jag mig kaxigare nu är förr? På ett plan är det nog inte möjligt, jag var, liksom många andra, mycket kaxig som yngre journalist. Jag trodde det fanns ett slags egenvärde i det. Och visst, att inte behöva ta itu med konsekvenserna gjorde det möjligt att vara mer frispråkig. Det var en blandning av mod oc...

Det är himla lätt att falla in i rollen av offer. Alla är dumma och det är synd om lilla mig. Sådär självuppfyllande och till intet förpliktande. Bortförklaringen att det är alla andra det är fel på. Själv är man fläckfri och har icke syndat. Inte ens i tanken. Den metoden kanske funkar för vissa, men den för naturligtvis bort från den meningsfulla fåran av liv som omslingrar oss. Det är priset man får betala. Man blir en rättshaverist på olyckans hav. Det är jag inte intresserad av, men jag märker lockelsen. Att gå in i sjukdomen, bejaka den, sluta kämpa. Det verkar också som om det är väldigt svårt att ta sig ut om man en gång halkat in. Lite som ett missbruk, eller ett hus av speglar. Och det som gör utträdet tuffare är att man måste inse att det är självförvållat innan man kan börja klättra. It takes two to tango...

I förrgår kom lappen. Där står det. Svart på vitt. Jag har fått sparken. Uppsagd. Överflödig. Skälen som anges är "ekonomiska/produktionstekniska". Det är naturligtvis skitsnack. Föreningen har gått på minus i två år. En del av minuset kommer från min del, den internationella verksamheten. För att råda bot på det hade vi utvecklat en strategi. Jag lyckades skramla in närmare 60'000 euro via projekt och samarbetsavtal. Av dessa skulle nästan 50'000 bli kvar i föreningen det här året. Så mycket pengar har vi aldig tidigare lyckats samla in. Det är flera magnituder större än någonsin. Låt mig därför småle när jag får höra att "tyvärr har vi inte råd att fortsätta så här." Nu går en hel del av dessa extrainkomster förlorade, vilket betyder att risken för ökade underskott är stor. Det är konstigt att styrelsen får komma undan med det här. De har skapat sig en egen föreställning om sakernas tillstånd, och den håller de fast vid. Det är synd på många sätt. Så nu p...

hur länge är det meningen att julen ska hålla på? varför får jag inte mer i lön? när flyttar barnen? är det här allt? blir man tåligare för värme när man blir äldre? hur ska hälsan hålla? när kommer en mobil som faktiskt fungerar? kommer jag att få till stånd det där mästerverket? kommer joanna att förlåta mig? vart tog mina gamla vänner vägen? kommer jag att hitta ett jobb som är intressant och känns meningsfullt? finns det nån mening? kommer jag att få några svar?

Kan du tänka ut i förväg vad du kommer att säga? Skriva? För mig går det inte, det kommer i samma ögonblick som jag trycker på tangenterna. Eller ok, lite tidigare, men itne mycket. När jag ska köra nånstans ser jag den närmaste biten i mitt huvud, jag har väldigt svårt att visualisera hela sträckan. när jag berättar något ska det helst hänga ihop i en logisk kedja, jag tar en liten bit i taget. Hur gör du? Och jag har tänkt att kanske den nya tekniken inte alls är hjälpsam här. Jag har alltid varit lite avis på såna som kan memorera diktstrofer och plocka fram vid behov. det kan inte jag, jag slår upp dem. och är rätt beroende av tekniken. minns inte heller längre plotten i en film, eller var jag läste något, eller vem det var som berättade ngt för mig. Lätt att göra bort sig då, tyvärr.