Bloglovin

Följ min blogg med Bloglovin

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Efter balladen

Nu är det inte längre politier som susar förbi fönstret i Norrebro på jakt efter ungdomar. Nu är det taxibilar. Glada och fulla skall man hem efter krogen. Tidigare på dan smattrade polishelikoptern envist över byen, och piketer körde hela tiden. Sirener tjöt emellanåt, och poliser i grupp syntes bevaka vissa avfarter. Alla var spända på hur kvällen skulle utvecklas. Politiken.dk skriver om en lugn och omfattande demonstration vid Rådhusplatsen (rövhålsplatsen i bloggar). Trots förhandsvarningar verkar läget lugnt i Köpenhamn denna 8 mars 2007. Efter midnatt promenrerar jag genom de områden som borde vara oroliga, men ingen syns till. Inga upplopp, inga eldar. Det känns konstigt att vara nära det, men inte egentligen se action. Jag vill inte bli indragen, samtidigt är det lockande. Alla talar om det, folk vill berätta vad de sett, vad som hänt. Något stort är i vår närhet. Det fyndigaste är alla uppklistrade gatuskyltarna med Jagtvej som satts upp lite överallt i stan, och som faktiskt...
Läs mer

Offer

Det är himla lätt att falla in i rollen av offer. Alla är dumma och det är synd om lilla mig. Sådär självuppfyllande och till intet förpliktande. Bortförklaringen att det är alla andra det är fel på. Själv är man fläckfri och har icke syndat. Inte ens i tanken. Den metoden kanske funkar för vissa, men den för naturligtvis bort från den meningsfulla fåran av liv som omslingrar oss. Det är priset man får betala. Man blir en rättshaverist på olyckans hav. Det är jag inte intresserad av, men jag märker lockelsen. Att gå in i sjukdomen, bejaka den, sluta kämpa. Det verkar också som om det är väldigt svårt att ta sig ut om man en gång halkat in. Lite som ett missbruk, eller ett hus av speglar. Och det som gör utträdet tuffare är att man måste inse att det är självförvållat innan man kan börja klättra. It takes two to tango...
Läs mer

förlorade översättningar

Har hon nåt att säga, Sofia Coppola, eller är det bara Kejsarens nya kläder? Jag tyckte om Lost in translation, men det är inte den där generationsfilmen för mig, som det verkar vara för en del andra. Jag gillar en del annat hon gjort också, men jag blir fortfarande inte klok på om det finns någon kärna hos henne. Precis som jag här metabloggar en del (vilket ibland känns som lite i brist på bättre) så kan jag fundera på budskap. jag tror ju inte att man måste ha ett verbalt och tydligt, men ändå. Antydan finns där, och jag blir nyfiken. finns det mer? Detta spel med undertexter och outtalade insikter färgar hennes och många andra postmodernisters verk. ibland (ofta?) är det bara blaha, en dimridå för att dölja tomheten. Men är inte hela existensialismen också (åtminstone delvis) en rökridå? Ett krångligt sätt att säga något ganska enkelt? Eller så är det bara jag som är okunnig och lite dum.
Läs mer