Den dagliga dosen

lyssnar på spanarna på SR P1 via nätradion vi har i köket. Tycker om insikterna, tankegångarna, formatet. Märker också att jag själv börjat spana på samma sätt, och tänker ofta att jag mkt väl skulle kunna vara en av deltagarna framför mikrofonen. Det är en bra känsla, det betyder att jag tappat något av min respekt för det svenska mediaklimatet. detta något som fått mig att så länge tänka att där i landet till väster händer akerna på riktigt, medans vi här leker lite. Jag kan inte förklara varifrån denna mindervärdskänsla kommer ifrån, men den har funnits där längre. Men alltså, inte nu längre. Förändringen måste ha skett i det tysta. Kanske är det någit som kommer med åldern? Känner jag mig kaxigare nu är förr? På ett plan är det nog inte möjligt, jag var, liksom många andra, mycket kaxig som yngre journalist. Jag trodde det fanns ett slags egenvärde i det. Och visst, att inte behöva ta itu med konsekvenserna gjorde det möjligt att vara mer frispråkig. Det var en blandning av mod oc...

Det är himla lätt att falla in i rollen av offer. Alla är dumma och det är synd om lilla mig. Sådär självuppfyllande och till intet förpliktande. Bortförklaringen att det är alla andra det är fel på. Själv är man fläckfri och har icke syndat. Inte ens i tanken. Den metoden kanske funkar för vissa, men den för naturligtvis bort från den meningsfulla fåran av liv som omslingrar oss. Det är priset man får betala. Man blir en rättshaverist på olyckans hav. Det är jag inte intresserad av, men jag märker lockelsen. Att gå in i sjukdomen, bejaka den, sluta kämpa. Det verkar också som om det är väldigt svårt att ta sig ut om man en gång halkat in. Lite som ett missbruk, eller ett hus av speglar. Och det som gör utträdet tuffare är att man måste inse att det är självförvållat innan man kan börja klättra. It takes two to tango...

I förrgår kom lappen. Där står det. Svart på vitt. Jag har fått sparken. Uppsagd. Överflödig. Skälen som anges är "ekonomiska/produktionstekniska". Det är naturligtvis skitsnack. Föreningen har gått på minus i två år. En del av minuset kommer från min del, den internationella verksamheten. För att råda bot på det hade vi utvecklat en strategi. Jag lyckades skramla in närmare 60'000 euro via projekt och samarbetsavtal. Av dessa skulle nästan 50'000 bli kvar i föreningen det här året. Så mycket pengar har vi aldig tidigare lyckats samla in. Det är flera magnituder större än någonsin. Låt mig därför småle när jag får höra att "tyvärr har vi inte råd att fortsätta så här." Nu går en hel del av dessa extrainkomster förlorade, vilket betyder att risken för ökade underskott är stor. Det är konstigt att styrelsen får komma undan med det här. De har skapat sig en egen föreställning om sakernas tillstånd, och den håller de fast vid. Det är synd på många sätt. Så nu p...

hur länge är det meningen att julen ska hålla på? varför får jag inte mer i lön? när flyttar barnen? är det här allt? blir man tåligare för värme när man blir äldre? hur ska hälsan hålla? när kommer en mobil som faktiskt fungerar? kommer jag att få till stånd det där mästerverket? kommer joanna att förlåta mig? vart tog mina gamla vänner vägen? kommer jag att hitta ett jobb som är intressant och känns meningsfullt? finns det nån mening? kommer jag att få några svar?

Kan du tänka ut i förväg vad du kommer att säga? Skriva? För mig går det inte, det kommer i samma ögonblick som jag trycker på tangenterna. Eller ok, lite tidigare, men itne mycket. När jag ska köra nånstans ser jag den närmaste biten i mitt huvud, jag har väldigt svårt att visualisera hela sträckan. när jag berättar något ska det helst hänga ihop i en logisk kedja, jag tar en liten bit i taget. Hur gör du? Och jag har tänkt att kanske den nya tekniken inte alls är hjälpsam här. Jag har alltid varit lite avis på såna som kan memorera diktstrofer och plocka fram vid behov. det kan inte jag, jag slår upp dem. och är rätt beroende av tekniken. minns inte heller längre plotten i en film, eller var jag läste något, eller vem det var som berättade ngt för mig. Lätt att göra bort sig då, tyvärr.

Har hon nåt att säga, Sofia Coppola, eller är det bara Kejsarens nya kläder? Jag tyckte om Lost in translation, men det är inte den där generationsfilmen för mig, som det verkar vara för en del andra. Jag gillar en del annat hon gjort också, men jag blir fortfarande inte klok på om det finns någon kärna hos henne. Precis som jag här metabloggar en del (vilket ibland känns som lite i brist på bättre) så kan jag fundera på budskap. jag tror ju inte att man måste ha ett verbalt och tydligt, men ändå. Antydan finns där, och jag blir nyfiken. finns det mer? Detta spel med undertexter och outtalade insikter färgar hennes och många andra postmodernisters verk. ibland (ofta?) är det bara blaha, en dimridå för att dölja tomheten. Men är inte hela existensialismen också (åtminstone delvis) en rökridå? Ett krångligt sätt att säga något ganska enkelt? Eller så är det bara jag som är okunnig och lite dum.

Märkligt, denna förlösning av ord som rinner ur fingrarna och hamnar på skärmen. Och det smala svarta strecket som blinkar, en ny sorts deadline. Ett universum, som tydligt och klart inte finns, och inte har någon betydelse utan någon på andra sidan skärmen. Kanske var det det som Gibson i sin version av cyberspace sist och slutligen missade, och som Zuckerberg slog mynt av. Interaktionen, den sociala biten. När den återkopplingen börjar fungera blir det något helt nytt. När Gibson kommit fram till Mona Lisa Overdrive har han hunnit ikapp. Då lockar det virtuella mörkret på riktigt.