Den dagliga dosen

När jag väl slutar är det svårt att börja igen. Det kräver extra ork, som jag oftast inte har. Och ju längre avbrott...fast jag trodde jag hade bättrat mig. Eller ändrat mig. Naivt att tro att man förändrar sig så där bara. Jag försöker väl påverka min omgivning genom exempel, jag försöker inte längre förbättra mina medmänniskor lika direkt som en gång i tiden. Kanske är det också en rädsla, eller en form av cynism. Eller så är det realism, att inse fakta och kliva ut ur mumindalen. Det beror förstås helt på vem som tittat. Och varifrån. Den som är mitt i sitt liv ser inte lika klart. Med mindre han/hon mediterar (tänk david lättutflippad lynch). Eller far på retreat. Och dithän har jag inte kommit än. Det är ett annat slags avbrott, kanske ett nyttigare sådant. För jag undrar hur länge jag ska orka med den här takten... -Johanni

Det är lätt att gråta ver världens tillstånd. Men sen fortsätta att leva det trygga livet. Skall jag må dåligt för att jag har det bra? Ska jag lida av dåligt samvete för världens lidande? Eller ska jag skylla ifrån mig och inte känna alls? Säga att det har inte med mig att göra? Jag brukade känna skuld för det mesta här i världen, det var ingen lätt börda. Kanske bryr jag mig för lite idag. Ingenting har ju blivit bättre, snarare tvärtom. Har jag då blivit kallare och mer likgiltig? Nae, det vill jag ju inte skriva under på. Jag tycker att jag har förändrats mindre än världen runt omkring mig. Men det är väl ett väldigt egocentrerat perspektiv. Paradoxer överallt. Johanni

Jag far österut. Destination Kotka, och en föreläsning om Filmen - en döende konstart?, som jag ska hålla på Pohjola-Norden. Genast efter Borgå börjar skyltarna komma på ryska. Och de blir fler. Det är som att gradvis hamna i Ryssland, det känns märkligt. Rekkarallyt styr utbudet, så det är inte svårt att förklara, men det känns fortfarande rätt speciellt. Detta och full volym på musiken samtidigt som solen går ner bakom mig gör Finland mycket vackert. Jag känner och ser hur mycket det finns att berätta. Hur många historier som ligger här, och som väntar på att putsas av och spelas upp. Jag börjar fantisera om alla möjliga berättelser. En monolog, "Jag trodde det skulle bli bättre när barnet kom..", hjärnan surrar av tankar. Härligt. Johanni

finns runt omkring mig. Jag kan inte förstå attde är döda. Jag vet det, jag har varit på begravningen, kanske sett graven. Men jag kan ändå inte fatta det. Jag ser dem inte gå omkring, och det är inga spöken. Men i mitt minne finns de. Och de är levande. Verkligheten runt omkring mig är bara en dimension. När de finns inuti mig skapas en annan dimension. Inte parallell, inte alternativ, jag kan inte ta mig dit, de talar inte till mig. Men fram tills att jag kände människor som är döda tänkte jag att döden är något osynligt i vår tid, att den blivit bortsopad. Nu vet jag att det är mer komplicerat än så (och samtidigt enklare). De människor jag känner som har dött finns kvar i mig. De är inte bortstädade. Jag tycker inte heller de känns som tungt bagage att släpa på genom livet. De finns där, och jag känner dem. De gör döden mer påtaglig. Kanske hjälper de mig. Samtidigt blir då världen runt omkring mig plattare. Den blir mindre verklig. På nåt sätt. Den finns, den är fysisk, jag ifråga...

Och tankarna borde flyta, men de har på nåt sätt fastnat i tjäran. Den fysiska världen gör sig påmind och allt annat stiger åt sidan. Det är skönt i sig, att bli påmind om livets fysiska verklighet. Jag känner mig som en tunn sträng på en båge. Jag känner mig dödstrött, som om jag lyckades ta ut max av vad jag klarar av, och nu behöver återställas. Det är skönt att sova, också det något fysiskt. Just en stund före, förväntan, jag slappnar av. Det är att glida på en lugn våg in mot stranden. Kroppen varvar ner, klockan går långsammare, hela jag andas en längtan. God natt Johanni

Wild at Heart. Stannat i minnet. Den vilda oregerliga blicken är på sätt och vis frihet. Blicken är inte politiskt korrekt, den har sina egna krav. Som det är lätt att bli slav under. Men som också lovar. Blicken gör som den vill, den låter mig se. Blicken är laddad, blyg, nyfiken, kåt, farlig, oberoende, smygande, ärlig, öppen. Kan man se in i någon genom att se dem i ögonen? Eller filterar kroppen/hjärnan in signaler som kommer emellan? Så att ögonen skyddas men samtidigt försöker övertyga den som tittar in om något. Medvetet eller omvedvetet. Så är det nog. Det är tricksiga grejer. Och jag är alldeles för blyg för att släppa blicken fri. -Johanni

Konstigt hur tv blivit förlängda ögon. Det heter ju fjernsyn på danska, och det är ett bra ord. Som om vi hade ögon långt borta. Om det vore ögon skulle vi kunna kontrollera dem, och det känns som om tv:n är ett objektivt medium, fast vi alla vet att det inte stämmer. Det är lätt att låta sig luras av sina ögon, det är helt neturligt. Undermevtetet tror jag vi missar att göra skillnad på bilderna. Efter en tid flyter verklighet, tv och fiktion ihop. Det blir svårt. En rationell tanke kan göra åtskillnad, men common, vi är inte precis rationella, eller hur? Det ologiska, det magiska, det ligger under ytan, lätt att plocka fram. Varje natt böljar världen ut i något helt annat. Rationaliteten är bara ett tunt skal som vi klamrar fast vid, förvissade om att annars vore vi förlorade. Jag gör det också. Sätter så mycket tilltro till min förmåga att tänka. Och har därför också mycket att förlora. -Johanni