Den dagliga dosen

Har hon nåt att säga, Sofia Coppola, eller är det bara Kejsarens nya kläder? Jag tyckte om Lost in translation, men det är inte den där generationsfilmen för mig, som det verkar vara för en del andra. Jag gillar en del annat hon gjort också, men jag blir fortfarande inte klok på om det finns någon kärna hos henne. Precis som jag här metabloggar en del (vilket ibland känns som lite i brist på bättre) så kan jag fundera på budskap. jag tror ju inte att man måste ha ett verbalt och tydligt, men ändå. Antydan finns där, och jag blir nyfiken. finns det mer? Detta spel med undertexter och outtalade insikter färgar hennes och många andra postmodernisters verk. ibland (ofta?) är det bara blaha, en dimridå för att dölja tomheten. Men är inte hela existensialismen också (åtminstone delvis) en rökridå? Ett krångligt sätt att säga något ganska enkelt? Eller så är det bara jag som är okunnig och lite dum.

Märkligt, denna förlösning av ord som rinner ur fingrarna och hamnar på skärmen. Och det smala svarta strecket som blinkar, en ny sorts deadline. Ett universum, som tydligt och klart inte finns, och inte har någon betydelse utan någon på andra sidan skärmen. Kanske var det det som Gibson i sin version av cyberspace sist och slutligen missade, och som Zuckerberg slog mynt av. Interaktionen, den sociala biten. När den återkopplingen börjar fungera blir det något helt nytt. När Gibson kommit fram till Mona Lisa Overdrive har han hunnit ikapp. Då lockar det virtuella mörkret på riktigt.

på ett år som jag tänkte skulle innehålla dagliga blogginlägg, om sånt som låg mig nära om hjärtat. det började bra, liksom många andra nyårslöften. sen blev det stopp. trots att jag satt in en påminnelse till mig själv via 43things.com, som var sjätte månad (eller nåt) skickar epost från mig själv med frågan hur det går med mitt bloggande. Istället har det blivit facebook och delvis twitter. men det är inte samma sak. bloggande är ändå något unikt, den har en helt egen ton. och min tanke var att undersöka om jag kunde skriva om sånt som kändes viktigt för mig. mer som terapi än något annat. och lite för att testa gränserna. därför blev språket svenska, det var mer jag, än den engelska som jag annars mest bloggar på. nu för tiden hamnar ju det mesta på alla ställen samtidigt, så att fb twitter och bloggarna delar med sig av sitt innehåll. en tid kändes det som en fins sak, ett sätt att spara tid. men nu vet jag inte, det blir lite översvämnining, om du vet vad jag menar. Nu är klocka

Vad är denna längtan efter mening? Jag vill att det jag gör ska ha en mening, betyda något. Men varför? Vad är det jag tänker mig är så viktigt, och varför tror jag att jag kan ha någon betydelse? Jag frågar inte av falsk blygsamhet. Jag är inte ute och fikar efter enkla svar. Jag funderar på varifrån denna tanke kommer. Den är säkert ganska vanlig. Att synas, finnas till, genom att göra avtryck. Sånt som blir kvar. Som andra kommer ihåg. Samtidigt är jag rädd att ge ut för mycket. Jag håller alltid igen, det känns för privat. Jag tror ju inte på till exempel självbekännelselitteraturen, jag tycker den verkar för ytlig. Det behövs ett annat filter ovanpå, en viss distans. Men så är jag till råga på allt blyg, och använder hellre omskrivningar än säger saker rätt ut, och det gör att texten känns konstruerad, onödigt kryptisk. Det är det jag menar när jag sa i Vasa igår på PD-seminariet att jag inte tycker jag hittat ett sätt att uttrycka mig på nätet som jag kan förlika mig med. Så myck

Det är en konstig känsla. Att bli så där avpolleterad. Efter 20 år. Inte ens ett tack. Ingenting. Som att stiga in i ett vakuum. Och alla tittar framåt. Jag blir barnslig, lite stött, håller mig borta. Och jag vet att det är barsnligt. Jag inser när jag står i duschen för att tvätta håret så att jag inte ser ut som en förortsgangster också på nästa ID-kort, att det är som att ha ett barn som blivit vuxet och flyttat hemifrån. Separationsångest helt enkelt. Alla vet att det är för det bästa, men det är betyder inte att det är enkelt. Och precis som en förälder älskar sitt barn oförbehållsamt kan jag känna inför det här. Och att känna att det inte är ömsesidigt gör det personligt, och blir ett extra lager jobbigt. Jag förstår bra människor som låssas att de är jättelyckliga när de blir utbytta, typ äntligen lie mer tid för familjen, jag hade ändå inte hunnit, osv. För det här är inte rationellt. Så jag måste skärpa mig.