Den dagliga dosen

lyssnar på spanarna på SR P1 via nätradion vi har i köket. Tycker om insikterna, tankegångarna, formatet. Märker också att jag själv börjat spana på samma sätt, och tänker ofta att jag mkt väl skulle kunna vara en av deltagarna framför mikrofonen. Det är en bra känsla, det betyder att jag tappat något av min respekt för det svenska mediaklimatet. detta något som fått mig att så länge tänka att där i landet till väster händer akerna på riktigt, medans vi här leker lite. Jag kan inte förklara varifrån denna mindervärdskänsla kommer ifrån, men den har funnits där längre. Men alltså, inte nu längre. Förändringen måste ha skett i det tysta. Kanske är det någit som kommer med åldern? Känner jag mig kaxigare nu är förr? På ett plan är det nog inte möjligt, jag var, liksom många andra, mycket kaxig som yngre journalist. Jag trodde det fanns ett slags egenvärde i det. Och visst, att inte behöva ta itu med konsekvenserna gjorde det möjligt att vara mer frispråkig. Det var en blandning av mod oc

Det är himla lätt att falla in i rollen av offer. Alla är dumma och det är synd om lilla mig. Sådär självuppfyllande och till intet förpliktande. Bortförklaringen att det är alla andra det är fel på. Själv är man fläckfri och har icke syndat. Inte ens i tanken. Den metoden kanske funkar för vissa, men den för naturligtvis bort från den meningsfulla fåran av liv som omslingrar oss. Det är priset man får betala. Man blir en rättshaverist på olyckans hav. Det är jag inte intresserad av, men jag märker lockelsen. Att gå in i sjukdomen, bejaka den, sluta kämpa. Det verkar också som om det är väldigt svårt att ta sig ut om man en gång halkat in. Lite som ett missbruk, eller ett hus av speglar. Och det som gör utträdet tuffare är att man måste inse att det är självförvållat innan man kan börja klättra. It takes two to tango...

I förrgår kom lappen. Där står det. Svart på vitt. Jag har fått sparken. Uppsagd. Överflödig. Skälen som anges är "ekonomiska/produktionstekniska". Det är naturligtvis skitsnack. Föreningen har gått på minus i två år. En del av minuset kommer från min del, den internationella verksamheten. För att råda bot på det hade vi utvecklat en strategi. Jag lyckades skramla in närmare 60'000 euro via projekt och samarbetsavtal. Av dessa skulle nästan 50'000 bli kvar i föreningen det här året. Så mycket pengar har vi aldig tidigare lyckats samla in. Det är flera magnituder större än någonsin. Låt mig därför småle när jag får höra att "tyvärr har vi inte råd att fortsätta så här." Nu går en hel del av dessa extrainkomster förlorade, vilket betyder att risken för ökade underskott är stor. Det är konstigt att styrelsen får komma undan med det här. De har skapat sig en egen föreställning om sakernas tillstånd, och den håller de fast vid. Det är synd på många sätt. Så nu p