Den dagliga dosen

Har hon nåt att säga, Sofia Coppola, eller är det bara Kejsarens nya kläder? Jag tyckte om Lost in translation, men det är inte den där generationsfilmen för mig, som det verkar vara för en del andra. Jag gillar en del annat hon gjort också, men jag blir fortfarande inte klok på om det finns någon kärna hos henne. Precis som jag här metabloggar en del (vilket ibland känns som lite i brist på bättre) så kan jag fundera på budskap. jag tror ju inte att man måste ha ett verbalt och tydligt, men ändå. Antydan finns där, och jag blir nyfiken. finns det mer? Detta spel med undertexter och outtalade insikter färgar hennes och många andra postmodernisters verk. ibland (ofta?) är det bara blaha, en dimridå för att dölja tomheten. Men är inte hela existensialismen också (åtminstone delvis) en rökridå? Ett krångligt sätt att säga något ganska enkelt? Eller så är det bara jag som är okunnig och lite dum.

Märkligt, denna förlösning av ord som rinner ur fingrarna och hamnar på skärmen. Och det smala svarta strecket som blinkar, en ny sorts deadline. Ett universum, som tydligt och klart inte finns, och inte har någon betydelse utan någon på andra sidan skärmen. Kanske var det det som Gibson i sin version av cyberspace sist och slutligen missade, och som Zuckerberg slog mynt av. Interaktionen, den sociala biten. När den återkopplingen börjar fungera blir det något helt nytt. När Gibson kommit fram till Mona Lisa Overdrive har han hunnit ikapp. Då lockar det virtuella mörkret på riktigt.

på ett år som jag tänkte skulle innehålla dagliga blogginlägg, om sånt som låg mig nära om hjärtat. det började bra, liksom många andra nyårslöften. sen blev det stopp. trots att jag satt in en påminnelse till mig själv via 43things.com, som var sjätte månad (eller nåt) skickar epost från mig själv med frågan hur det går med mitt bloggande. Istället har det blivit facebook och delvis twitter. men det är inte samma sak. bloggande är ändå något unikt, den har en helt egen ton. och min tanke var att undersöka om jag kunde skriva om sånt som kändes viktigt för mig. mer som terapi än något annat. och lite för att testa gränserna. därför blev språket svenska, det var mer jag, än den engelska som jag annars mest bloggar på. nu för tiden hamnar ju det mesta på alla ställen samtidigt, så att fb twitter och bloggarna delar med sig av sitt innehåll. en tid kändes det som en fins sak, ett sätt att spara tid. men nu vet jag inte, det blir lite översvämnining, om du vet vad jag menar. Nu är klocka