Den dagliga dosen

kommer och jag smyger med. kan inte låta bli. tiden bara går, men jag blir inte tröttare. bara hungrig. och så suger nätet med. den där sidan, och en youtube-video, måste ses, och så lite itunes, köpa musik, och så lite...det är lurigt. och just på natten så skönt att vandra på nätet. de hör på nåt sätt ihop. och jo visst har jag skrivit om det förut. Det är avkoppling. synd bara att jag är så trött dan efter... Ojoj. Detta från september 2007. Nu, tretton år senare läser jag. Och känner igen mig. det är i stort sett samma sak. Vissa saker förändras kanske långsamt. -J

Vad knäppt. Idag fick jag e-post - från mig själv. Det var inte spam, jag hade skickat ett meddelande från 43 things med datum satt i framtiden, närmare bestämt tydligen idag. Meddelandet var - jag har bestämt mig för att blogga, hur går det? Fyller jag den dagliga dosen? Nej, det gör jag sannerligen inte. Jag trodde i början att jag kommit på ett sätt att få ut mer av mina tankar, men första försöket torkade in efter den första större pausen. Så påminnelsemeddelandet kom helt på sin plats. Som om jag känt på mig för sex månader sedan att en liten spark kommer att behövas. Och så fick jag en. Häftigt. Och lite schizo.

Så mycket närvaro. Det finns ingen tid över för den virtuella personen. Nätet, liksom allt annat, kräver tid. Och just detta är en bristvara. Att skriva här, att lägga in foton, att ladda upp videon på youtube, allt är roligt och känns meningsfullt. Som en resa in i tanken. En delvis offentlig, även om jag inte tror att läsarna egentligen finns. Inte i det här mediet. Om jag skulle vara en tonårstjej och skriva om mina innersta tankar skulle de latenta sociopaterna förstås lurka i hörnen. Men så är det nu inte. Vi saknar knappast varann… Dagarna fylls av nya saker hela tiden. Fotboll, jobbet, familjen, åtaganden, föreningsverksamhet. Möten, matcher, evenemang. Det har blivit så intensivt att jag sitter på bussen och skriver detta. För att hinna. Och för att inspirationen plötsligt kom på. Det är ett riktigt lyxproblem, för det mesta är ju roligt. Det är en känsla av att ta ut svängarna, leva fullt ut. Det är intensivt, krävande, och det känns bra. Trött är man sen på kvällen…