Den dagliga dosen

Jag känner mig ensam. Det har jag alltid gjort. Mest ensam känner jag mig i folksamlingar. men pckså på vanligt sätt, alltså ensam utan andra i närheten. Jag är inte tillräckligt social eller utåtriktad för att lyckas skaffa mig nya vänner. Det hela är en rätt inrutad historia, och den är trygg. Jobb, familj, "hobbies". Så jovisst, det är klart är nätet attraherar, det är lätt att flyta in dit, tid går, det blir lätt en känsla av gemenskap. och säkert är det därför jag dras till olika ocmmunities. Men eftersom den inte kan ersätta den verkliga världen för mig (jag är inte tillräckligt nördig) så tappar jag intresset och gör åt annat efter en tid. Och sen ut på nätet igen. Så vad är det jag vill ha? Får jag inte ut tillräckligt av livet? ÄR jag ännu en gnällspik med klagovisa på nätet istället för en kväll framför TV:n som idé om nåt kul? Hm. Det tål att tänka på.

Resa, bilder, ögonblick. Så fort, så flytande. Tar länge att bearbeta efteråt. Och kanske att försöka förstå. Dert är lätt att stereotypa fram en uppfattning om ett land efter en resa. Man ser det man villse, och hittar bekräftelse på sin egen fördom vart man ser. Kanske är det oundvikligt. Att se, och försöka begripa, utan att förklara eller göra en story av det, är mer intressant (men gör mindre berättelse). Det måste upplevas på plats, ändå måste det vara möjligt att beskriva det i ord på ett sånt sätt att det blir meningsfullt. Jag vet inte ännu var jag skia börja. Jag behöver övning. Johanni

imorgon gäller det. Nej, jag talar inte om Hanna/Lordi och gänget, bloggvärlden är redan till bredden proppad med pseudoskvaller. Inte heller är det finland-ryssland i hockey, även om det lär bli en rysare (som jag hoppas finland vinner). Nej, det är så klart vår egen PPJ-rieha, som fyller morgondagen. Jag hoppas vi har allt på plats nu, det har varit förvånansvärt mycket slit. Vädret ser ut att kunna bli bra, vilket vore jätteskönt. Jag har känt att jag måsta slita orättvist mycket, de övriga föräldrarna i laget har varit frånvarande. Det är skitirriterande. Jag jobbar gärna gratis för en gemensam sak, men då ska den också vara gemensam! Det är fåningt att klaga, men jag behövde få lätta lite på trycket. Så att jag orkar med morgondagen. -Johanni

men sen kan den där tomhetskänslan dyka på en, helt plötsligt. då känner jag mig som ett tomt skal, jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv. Det är en märklig form för minidepression. Den vara inte länge, men det suger musten ur mig. och i en tillvaro där allt ska gå på minuten för att fungera har således även deppet fått lite mindre plats, men känns likafullt. tala om att vara lite alltför rationell. Kanske är det kontrollbehov, som jag brukade paradera med, den gamla käpphästen? Eller är det bara ont om tid, eller kanske åldern? Varför ska allt gå så fort? Att lyckas andas är en prestation, och den är fylld av njutning. Mitt i det hela. Kanske tomhetskänslan är en broms som gör andningen lättare. en nödventil? -Johanni

Resan som bussan tar mellan Åbo och Helsingfors är mycket vacker. När motorvägen står klar antar jag att det vackra ersätts av det snabba. Idag tar även expressbussen en kringelkrokväg genom levande kuperat jordbrukslandskap. Det känns som att gå på bio att fara igenom det. Av nån anledning blir jag alltid trött på bussar, så jag slumrar oftast till. Mitt emellan-tillståndet gör säkert sitt till för att göra saker vackra. Det är konstigt att allt detta finns så nära, men ändå inte syns. Där går man med böjd nacke och ser längs gatan, inne i sina vanor. Och alldeles breve händer något annat. Egentligen mer av samma sak, men att vandra Åbos gator några timmar är härligt. Johanni

Nattliga oroligheter, bråk i källaren, sinnet flyter, undan från molnen, redan fritt. Nästa stavelse, billiga rytmer, tomehetens vitt, ett eko av. Ständiga påminnelser, starta på nytt, inte så mjukt, måste stå upp, bara kontraster. Alltför enkelt. Surhet mot minspel, sinnet är lugnat, jakten på bilder. Boris med molnet, utvägen säkrad, en kedja itu. Löfte om helhet men sanningen. Splittrad. Johanni

Det är skönt att få koppla bort sig själv ibland. Att inte behöva älta samma gamla vanliga. För att det ska fungera behövs en distraktion. Det brukade vara bio, men det var rätt länge sedan. TV funkar också, men är samtidigt sövande. en stund mellan vaken och sömn sent om natten är som medicin. men egentligen går det inte riktigt att nå det tillståndet utan en helg av sysselsättningar. Gärna konkreta, och inte stressande (fotbollsturneringshelger är alltså out). Just en sådan hade jag den här helgen. Som ett bad för själen. Jag känner mig utvilad, stärkt, men inte särskilt arbetsmotiverad. Johanni