Modig

Det är svårt att vara modig. På håll, framför tv:n, i tanken, där är det lätt. Men på skolgården, på stan, på jobbet, där är det svårare. Och så händer vansinnesdåd som ökar rädslan, om jag går emellan, då ger de sig säkert på mig.
Den starkares rätt vinner, för det mesta. Den kollektiva skuldkänsla som detta ger upphov till fyller våra berättelser med heroiskt mod, den lilla människan som står upp för det som är rätt, skurken får alltid på tafsen osv.
Och alla vet vi att så är det ju inte.
Kanske har berättelserna ändå en betydelse, som en påminnelse om orättvisan. I så fall pågår det en batalj i det tysta om makten över berättelsen.
För nu har våra berättelser sen länge limmat igen linjerna, sett det goda i skurkarna, och det ytliga i altruisten. Det skapar bättre historier, och visar att det inte finns några enkla svar. Man kan inte döda skurken och hoppas bli kvitt problemet. Den klassiska god-ond visar alltid de rådande makthavarna som goda, eller, om de är korrumperade, så åker de dit, och visar att systemet fungerar, att det visserligen fanns några ruttna ägg, men att just vårt system klarade av att hitta och straffa dem. Den förenkligen gör mitt bidrag överflödigt. Jag behövs inte, för hjälten kommer orädd att fixa saken åt mig. Så fortgår tron på frälsaren, i modern tid iförd hårda bruce willis-nävar, eller revolvrar.