Den dagliga dosen

Livet är som att köra bil, man kan det inte från början, det är intensivt (tänk skymning, landsväg genom skog), man koncentrerar sig framåt, ju hårdare det går desto mer smalnar blicken av och desto snävare ser man. Det är roligt, men tröttande. Man är beroende av andra. Doften av lädersäten (tänk Volvo Amazon) förgyller tillvaron. Motorns kraft. Landskapet som hela tiden förändras. Den svala kvällsluften. Alla dofterna. Strålkastarnas mjukgula skimmer över vägen. Bilradion, oväntade infall från den andra världen. Friheten.

Som Majakovskij ville skriva om, sin kärlek. Denna mäktiga drivkraft som gör orden forsande, och tankarna galna. Som pockar på, som kräver att komma fram. Det är inte ofta jag genomfylls av denna kraft. Den är kreativ, på ett annat sätt än desperat destruktiva passioner, som likt nattflugan dras mot lågan som förtär. Det slutar alltid på samma sätt. Båda styrs av samma begär, men kanaliseras så olika. Kanske är de inte ens besläktade. Passionen i sin destruktiva form känns närmast som en shiva. som dansar förstörelsen. utan rim och reson. Kärlek skall väl inte ha särskilt mycket av reson i sig för att kvalificera, men ändå.  I själva verket har den ju det. Den behöver rymmas in i mönstret. Och mönstret behöver anpassa sig det med. Båda sidor möts, och då funkar det. Fast säger man det högt heter det att nu sjungs tråkighetens lov. Vi säger oss drömma mot vildare hav. Men handen på hjärtat, är det inte drömmen snarare än havet som ger den där energin? -J

Jag är lat. Alltför lat. Orkar inte skriva om. Tycker för mycket om mina egna ord. Fastnar i mina formuleringar. För självupptagen. Så det blir första versionen som går igenom. Och det blir inte tillräckligt mycket skrivet. Så jag måste skriva mer. Oftare. Bäst vore det att skriva om. Men det går kanske lika bra med denna blogg, att jag skriver varje dag. Har ingen aning om jag kan det. Jag är en sån som gärna börjar, men har svårare för att slutföra. Visst får jag klart, men en hel del stannar efter en kortare tid. Kanske är det i min natur. Eller så är det en ovana. Det är samma sak som att ha svårt att hitta uttrycket för webben. Det rätta tonfallet. Eller kunna ge de där genomtänkta svaren till mejl från mina vänner. Det blir kort och, ja stolpigt. Liksom en del av mina artiklar. Jag vet ofta efteråt hur de borde ha skrivits. Men gör man mycket i sista sekunden så... Nu måste jag läsa godnattsaga för Minerva. -J

Ett försenat nyårslöfte. Ett jag ska bli bättre. En utmaning. Ett sökande efter den egna rösten. En vilja att göra tanken synlig. En balans mellan privat och offentligt. Ett jag. Varje dag. Under 2007. Med start nu. Krönikan kan börja.